Den ene ledde oppositionen mot regeringen där den andre var minister. Ändå var Bertil Ohlin och Gunnar Hedlund överens om målet. Riksdagsledamot Emil Källström (C) berättar om en samsyn som lika gärna kunde ha mynnat ut i ett samgående.
Mycket har skrivits och sagts om samarbete mellan Centerpartiet och Folkpartiet. Med jämna mellanrum dyker frågan om partisammanslagning upp och diskuteras intensivt några dagar, för att sen avfärdas och begravas på nytt i ett antal år.
Argumenten mot samarbete är välkända. Partiernas interna kulturer beskrivs som omöjliga att sammanfoga. I många kommuner är Centerpartiet rejält större i medlemsantal och fullmäktigemandat räknat. Folkpartisterna befarar därmed att uteslutas från inflytande. I andra kommuner är förhållandena de motsatta. I ett antal politiska frågor ligger partierna dessutom långt ifrån varandra. Energifrågorna och synen på centralisering och decentralisering för att nämna några. Vidare delar inte Folkpartiet – åtminstone inte på riksplanet – centerpartisternas vurm för bredbandsutbyggnad på landsbygden.
Det slutgiltiga argumentet som presenteras mot fördjupat mittensamarbete är dock av en typ som ingen ungdomsförbundsutbildning i härskartekniker skulle missa: ”Det där har vi prövat förut. Det gick inte”.
Den påbörjade partisammanslagning, som slutligt sköts i sank på Centerpartiets förtroenderåd i Uppsala hösten 1973, får stå som beviset för att det inte går att föra samman de två liberala mittenpartierna i svensk politik. Denna episod, tillsammans med Ola Ullstens minoritetsregering och dess konsekvenser för förtroendefullt samarbete, släpas fram i debatten gång efter annan. Betydligt mer sällan diskuteras vägen fram till nederlaget. Minuterna vid Uppsala möte överskuggar det knappa decennium då mittensamverkan växte fram. Uppbyggnaden av samarbetstanken under Ohlin och Hedlund glöms till förmån för haveriet under Fälldins och Helén/Ullstens ledarskap.
Åren under det senare 1960-talet och det tidiga 1970-talet innehöll gemensamma arbetsgrupper, valprogram och initiativ. År då en gemensam syn på vikten av att hålla gränsen mot socialismen, och samtidigt behålla borgerlighetens tyngdpunkt i mitten, utvecklades.
I boken Idéer och realiteter, en vänbok till Gunnar Hedlund, skriver Bertil Ohlin ett kapitel om fem olika sorters socialism. Texten avslutas med denna passage
”Det tillhör det mest glädjande i vår politiska utveckling under 1960-talet, att inställningen härvidlag (angående motstånd mot maktkoncentration med socialistiska förtecken, reds anm.) inom centerpartiet och folkpartiet blivit allt mera likartad. […En social, progressiv och liberal politik] vill under det fortsatta reformarbetet försvara det decentraliserade samhälle som ger möjligheter till en fördjupad demokrati och rikare resurser för en humanitärt präglad utveckling inom och utom vårt land.”
Så skriver en politisk vän till en annan. Hedlunds och Ohlins gemensamma politiska resa var dock allt annat än oproblematisk. Under långa stunder var den inte ens särskilt gemensam. Under åren 1951-1957 var Hedlund inrikesminister i Tage Erlanders regeringar. Ohlin var då den givne oppositionsledaren. Hedlund och Ohlin stod för samma linje i kampen mot socialismen, men valde diametralt olika strategier. Ohlins önskan var att vinna regeringsmakten och besegra socialdemokratin. Hedlund valde att bli en del av regeringen för att inifrån förhindra att de mer vänsterinriktade elementen i svensk politik fick alltför stort genomslag i den förda politiken.
Vilken strategi var den rätta? Det är en fråga omöjlig att med säkerhet besvara. Ett bevis för detta är de bägge huvudpersonernas egen tvekan. Hedlund bytte fot och lämnade samarbetslinjen i samband med 1957 års ATP-strid till förmån för konflikt i opposition. Ohlin å sin sida skriver i första delen av sina memoarer, Ung man blir politiker:
”Mitt envisa fasthållande vid huvudlinjen för folkpartiet skulle vara att eftersträva växling vid makten uttryckte en vilja att inte offra vad jag betraktade som en stor demokratisk vinning för att uppnå kortfristiga fördelar – även om dessa ingalunda var att förakta. I tvåkammarsystemets efterkrigs-Sverige, där flera oppositionspolitiker med Gunnar Hedlund i spetsen hade en annan inställning, kan klokheten i min hållning diskuteras.”
Oaktat endera strategis styrkor och svagheter var läget under slutet av 1950-talet det att både Centerpartiet och Folkpartiet befann sig i opposition. Partierna hade en gemensam huvudfiende i Socialdemokraterna och ville vinna regeringsmakten till den egna sidan av blockgränsen. De hade också båda att hantera ett högerparti som man inte riktigt kunde eller ville lita på, men å andra sidan heller inte kunde isolera.
Svaret på denna dubbla utmaning blev mittensamverkan. Genom att presentera en gemensam politik var Hedlunds och Ohlins bud till väljarna ett komplett alternativ till den förhärskande socialdemokratin. Inför valet 1960 presenterades för första gången gemensamma initiativ och deklarationer. Fem år senare tillsattes ett organisatoriskt samarbete, Mittendelegationen, och i valen 1966, 1968 och 1970 presenterades gemensamma valmanifest.
Frågan om Högerpartiets eventuella inflytande avfärdades med att regeringspolitiken i mycket stor utsträckning skulle vila på mittenprogrammet. Detta förefaller för många – både väljare och partimedlemmar – ha varit tillräckligt trovärdigt. Så sent som 1979, när mittensamverkan brakat samman och Högerpartiet under nytt partinamn blivit största borgerliga parti, ansågs det självklart att någon av mittenpartiernas ledare skulle axla statsministerrollen.
Var det trots eller på grund av Hedlund och Ohlin som mittensamverkan växte fram? I Centerpartiet fanns det ett tryck från rörelsen att samarbeta med Folkpartiet. Inte minst bland partiets yngre, med ungdomsförbundsordförande Nils J Wedin från Skog i Ångermanland i spetsen, uttrycktes denna önskan. Samma rörelse som 1973 skulle fälla sin partiledares samarbetssträvanden var under 1960-talet i allra högsta grad med på noterna. I Folkpartiets fall kan resan sägas ha varit den omvända. Efter valnederlaget 1973 var det en mindre falang som var i opposition mot planerna på sammanslagning. Tretton år tidigare kunde ledande partiföreträdare avfärda Centerpartiets samarbetsinvit som partitaktik. Genom ett samarbete skulle Centerpartiet slippa kritik från borgerligt håll och därmed gå bra i valet. De bägge partiledarna var också ett ganska omaka par, som visserligen respekterade varandra, men som aldrig utvecklade varmare känslor än så. Till syvende og sidst förespråkade dock både Hedlund och Ohlin ett allt närmare samarbete. När partisammanslagningen kom till skarpt läge välsignades planerna i partiinterna sammanhang av åtminstone Hedlund. Båda de då avgångna partiledarna passade sig dock för att utåt säga vare sig bu eller bä.
Som tidigare konstaterats syftade mittensamverkan till att vinna makt på både socialismens och högerns bekostnad. Inom några år var det första målet uppnått och en icke-socialistisk regering kunde efter valet 1976 bildas för första gången på en generation. Efter två skakiga mandatperioder var dock Socialdemokraterna år 1982 tillbaka vid makten, ett maktinnehav som undantaget tre år varade till 2006. Ambitionen att hålla socialismen borta var bara delvis framgångsrik.
När det gäller den liberala mittens roll i svensk politik relativt högern får sägas att misslyckandet blivit än större. I dagens opinionsmätningar är Moderaterna regelmässigt tre gånger så stora som Centerpartiet och Folkpartiet tillsammans. Det är givetvis omöjligt att säga hur det politiska spelfältet hade sett ut om Hedlunds och Ohlins samarbete hade fått fortsätta och löpa linan ut. Hade ett samlat mittenparti kunnat hålla emot den högervind som bar inte endast Moderaterna utan även Thatcher och Reagan till framgång?
Att lansera två partier som ett gemensamt alternativ har framförallt ett syfte. Det handlar om att till väljarna signalera tyngd och förtroende. Visa att här finns ett alternativ som med självklarhet kan aspirera på regeringsmakten och uppvisa alla de kompetenser som detta kräver. Hedlund, Ohlin och övriga ledande mittenpolitiker såg antagligen att deras respektive partier på egen hand uppfattades som för små och för smala för att själva erbjuda väljarna detta. Samma logik låg bakom bildandet av Allians för Sverige inför valet 2006.
Den utmaning som mittensamverkan var ett svar på kvarstår. Enligt en mätning som tankesmedjan Fores presenterade sommaren 2010 säger sig sex av tio svenskar beteckna sig som liberaler. En sjättedel av dessa röstar på Centerpartiet eller Folkpartiet. Det är inte svårt att tänka sig att många som idag uppfattar dessa två partier som för smala eller nischade hade känt sig hemma i ett bredare liberalt mittenparti – berett att bära upp en regering.
Idag känns en partisammanslagning, eller ens ett fördjupat samarbete för att förskjuta tyngdpunkten i borgerligheten, långt borta. Hedlund och Ohlin lär oss dock att det kan svänga snabbt. För första gången sedan Gunnar Hedlund har Centerpartiet nu en jurist i toppen. Om bara Folkpartiet matchar fram en professor och nobelprisvinnare som efterträdare till Jan Björklund kanske vägen mot mittensamverkan åter ligger öppen.
Emil Källström är riksdagsledamot för Centerpartiet.
Källor:
Åsling, Nils G (red): Idéer och realiteter. En bok tillägnad Gunnar Hedlund. Borås, 1970.
Åsling, Nils G: Gunnar Hedlund. Ekerlids förlag, 1999.
Ohlin, Bertil: Ung man blir politiker. Bonnier förlag, 1972.
Artikeln bygger också på samtal med personer med insyn i och erfarenhet från 1960-talets mittensamverkan.
emil.kallstrom@centerpartiet.se