Tema

Liberal utmaning – 50 år senare

Text: Sebastian Sundel

I år är det 50 år sedan Bertil Ohlin skrev den politiska debattboken Liberal utmaning. I dag är många av Ohlins förslag självklara. Vägen dit var allt annat. Sebastian Sundel, mastersstudent i statsvetenskap, lyfter den halvsekelgamla brandfacklan.

När Bertil Ohlin år 1963 gav ut Liberal utmaning hade han varit Folkpartiets ordförande i nitton år. Som ledare för det största oppositionspartiet var han given statsministerkandidat och utmanare till Tage Erlander, som hade varit regeringschef sedan 1946.

Trots att socialdemokratin i praktisk politik gjort flera avsteg från de socialistiska ståndpunkterna i principprogrammen, menade Ohlin att det fanns viktiga skillnader mellan regeringspolitiken och Folkpartiets liberalism. Därför ville Ohlin bana väg för en principiell idédebatt och presentera socialliberala perspektiv på samhället. Han argumenterade för fri ekonomi och fördjupad demokrati, mot maktkoncentration och otillräcklig välfärdspolitik.

En av 1960-talets stora politiska strider handlade om grundlagen. Ohlin vigde därför stort utrymme åt att diskutera hur en moderniserad författning skulle fördjupa demokratin och stärka rättssäkerheten.

Vid sekelskiftet hade liberaler och socialdemokrater stått enade i kampen för demokrati och parlamentarism. Men på 1960-talet hade Socialdemokraterna, enligt Ohlin, börjat sätta maktpolitisk hänsyn främst. Den stora författningspolitiska striden vid denna tid gällde tvåkammarsystemet. Andrakammaren var direktvald, medan förstakammarens ledamöter tillsattes indirekt och för längre mandatperioder. Resultatet blev en politisk eftersläpning och att den samlade riksdagen till viss del återspeglade väljaropinioner som upphört. Medan Folkpartiet förordade en enkammarriksdag ville Socialdemokraterna, men även högern och centern, behålla tvåkammarsystemet. Folkpartiet hade vidare krävt att självstädiga förvaltningsdomstolar skulle inrättas för att möjliggöra domstolsprövning av myndigheters beslut, vilket Socialdemokraterna motsatte sig. Ohlin talade även positivt om att införa en författningsdomstol eller på annat sätt öka möjligheten till lagprövning. Även detta motsatte sig Socialdemokraterna.

Andra utmaningar som Bertil Ohlin såg i 1963 års Sverige var att minska den höga inflationen och att decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet. Ohlin menade att inflationen gjorde människor mindre benägna att spara och därför var en viktig orsak till att den privata kapitalbildningen i landet var så låg. Ohlin varnade för att den ökande offentliga bestämmanderätten över kapitalmarknaden öppnade för statlig centraldirigering av investeringar och en beroendeställning gentemot staten för de kreditsökande. Genom skatteförändringar och inflationsbekämpning ville Ohlin uppmuntra det enskilda sparandet.

Samtidigt som Ohlin kritiserade Socialdemokraterna för att, både i författningsfrågan och i den ekonomiska politiken, lägga allt för mycket makt i politikers händer, var han en skarp kritiker av högerns politik. Högerpartiet förespråkade ett omfattande systemskifte där staten slog till reträtt på flera områden. Bertil Ohlins väg var en annan. Han menade att välfärdspolitiken behövde byggas ut. För att komma tillrätta med sådant som sjuksköterskebrist och illa skött åldringsvård efterlyste Ohlin ökade offentliga investeringar. Detta mottogs inte väl av högern som menade att kravet på ökade statliga utgifter var ett uttryck för ”smygsocialisering”. I detta sammanhang kan det vara värt att notera att den svenska skattekvoten vid denna tid var lägre än OECD-snittet.

Skillnaderna mellan högern och mittenpartierna hade givetvis betydelse för hur alternativet till den socialdemokratiska regeringspolitiken skulle se ut. Bertil Ohlin tvekade inför beteckningen ”borgerlig” och avvisade idén om fast samverkan mellan oppositionspartierna. Han menade att alternativet till den socialdemokratiska regeringspolitiken måste bära ”liberal och reformvänlig prägel”. Villkoret för ett närmare samarbete med Högerpartiet var därför att högern närmade sig mittenpartierna.

Hur ska vi då karaktärisera Bertil Ohlin som politiker? Sven-Erik Larsson skriver i sin stora Ohlin-biografi från 1998 att Ohlin var ”mästare i att föra lagompolitik”. Beteckningen ”lagom” stämmer visserligen i så måtto att Ohlin ofta valde en väg mellan högern och socialdemokratin. Men denna omständighet betyder inte att Ohlins politik inte var grundad i principer. Om man ska göra verklighet av de liberala principerna fordras en politik som tar hänsyn till målkonflikter. Det är eftersträvansvärt med jämn inkomstfördelning, samtidigt som de välståndsbildande krafterna inte får utarmas. Inflationen ska hållas låg men detta måste kombineras med en aktiv konjunkturpolitik för hög sysselsättning. Löntagarnas och arbetsgivarnas respektive krav måste sammanjämkas och politikerna ska inte ensidigt ta den ena eller andra sidans parti. Så resonerade Ohlin.

För Ohlin rådde ingen motsättning mellan välfärdspolitik och en fri ekonomi. Det är marknadsekonomin som bäst skapar resurser för den gemensamma välfärden och för höjningen av de fattigas levnadsstandard. En politik för trygghet och social jämlikhet är visserligen något gott i sig men kan även, skriver Ohlin, motiveras på grundval av att den bidrar till ”en hos löntagarna positiv inställning till produktivitetsfrämjande åtgärder”.

Den som i dag läser Liberal utmaning inser snart att mycket av det Bertil Ohlin argumenterade för har slagit igenom. Enkammarriksdag, inflationsbekämpning och aktiv konjunkturpolitik framstår som naturliga principer. Socialdemokraterna har accepterat marknadsekonomin och Moderaterna välfärdsstaten. Men vägen dit var både lång och krokig.

Arbetarrörelsen radikaliserades under 1970-talet. Meidner-fonderna visade att slaget om den liberala ekonomin inte var vunnet. Att öka de anställdas del i företagens vinster var en för Ohlin angelägen fråga, men att överföra ägandet av näringslivet till fackligt kontrollerade fonder var något helt annat som riskerade att skapa just det slags maktkoncentration som Ohlin hade varnat för. Medan Socialdemokraterna förlorade sig i marknadskritisk retorik dominerades Moderaterna länge av banal systemkritik på temat ”den ofantliga sektorn” och ”den hjärtlösa välfärdsstaten”.

De senaste två decenniernas reformer har handlat om att återupprätta marknadsekonomins principer, utan att göra avkall på välfärdsstatens. Ekonomins globalisering har gjort förutsättningarna annorlunda än på Bertil Ohlins tid, men med socialliberal reformpolitik har principerna för den generella välfärdsstaten bevarats. Såväl marknadsekonomins som välfärdsstatens belackare har med andra ord haft fel. Bertil Ohlin däremot hade rätt.

Liberaler som vill verka i Bertil Ohlins anda har dock inte anledning att slå sig till ro. I dag är stödet för marknadsekonomin tämligen stort. Men brister i socialförsäkringssystemet, otrygga anställningar och integritetskränkande lagstiftning är områden som bör bekymra. Bertil Ohlin menade att 1963 års utmaningar kunde mötas med politik på socialliberalismens grund. Det gäller fortfarande.

Sebastian Sundel är mastersstudent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

sebastian.sundel@gmail.com

Fler artiklar av Sebastian Sundel

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr