Tema

Fel att skrota integrationspolitiken

Text: Amanda Björkman

Från höger till vänster döms nu integrationspolitiken ut som felaktig i grunden. Amanda Björkman menar i stället att felet är att politiken fortfarande handlar om invandrare – inte integration.

Integrationsdebatten haltar. Under det senaste året har den nått en punkt där fokus inte längre är på hur integrationspolitiken bäst kan och bör fungera, utan om den över huvud taget bör existera.

Integrationspolitiken stjälper nämligen mer än den hjälper, menar flera liberala debattörer. Generella politiska åtgärder kring skola, boende och arbete är lösningen oavsett var man råkar vara född, så låter resonemanget. Socialdemokraterna delar numera denna uppfattning och planerar därför att avskaffa integrationsministerposten vid ett eventuellt regeringsskifte.

Orsakerna till skrotningsplanerna sammanfattas i en krönika av Norrans politiske redaktör Sakine Madon, även hon kritisk till dagens integrationspolitik (Expressen 16/3):

”En arbetslös med utländsk bakgrund behöver som alla andra arbetslösa ett jobb snarare än en integrationssatsning vilket kan låta som en självklarhet, men så har det inte varit inom svensk politik på decennier.”

När invandrarministerposten togs bort 1996 till fördel för en integrationsminister var det med avsikt att lämna en politik som tidigare hade riktat sig till enbart invandrare, för att i stället bredare se till förhållanden i hela samhället. Det Madon med flera konstaterar är att detta skifte aldrig fullföljdes, även om stadsrådsetiketten byttes ut.

För ofta när vi talar om integration är det utifrån logiken att en heterogen grupp människor kategoriseras som invandrare, och att de vidare antas behöva (likadana) säråtgärder. Klassisk invandrarpolitik alltså, beskrivet som integration.

När bilar står i brand i Husby, eller när invandrare mördas i Malmö bara för att de är invandrare, handlar det inte om integration. Ändå skickar regeringen integrationsminister Erik Ullenhag (FP) till platsen som om det vore en fråga om invandrarskap. Om kravallerna i stället utspelat sig i Bromma eller om de som mördats varit etniska svenskar, hade det snarare varit en fråga för justitieminister Beatrice Ask (M).

Hur kommer det sig då att en statsrådspost som innehas av ett liberalt parti sysslar med kollektivisering av det här slaget? Det enkla svaret är att det tillhör Ullenhags arbetsbeskrivning. Integrationsministerposten är idag ett hopplock av en rad olika ansvarsområden: etableringsfrågor, mänskliga rättigheter, diskriminering, medborgarskap, minoritetspolitik, HBT-frågor, ersättning för flyktingmottagande och urban utveckling. Bland annat.

Vid en inventering av uppdragen framgår tydligt att vissa typer av kollektiviseringar är mer legitima än andra. Etablering av nyanlända är till exempel en given arbetsuppgift på ministerns bord. Nyanlända – till skillnad från invandrare i stort – definieras utifrån ett tidsperspektiv. Du slutar vara nyanländ – så småningom. På så sätt blir också en kollektivisering mer meningsfull: det finns goda skäl att tro att nyanlända under en period har gemensamma nämnare, så som en önskan om att lära sig språket.

Så fort gränsdragningar ska göras kring den andra delen av integrationsprocessen – den generella politiken – blir det betydligt svårare. Ett sådant exempel är det ansvarsområde som går under beteckningen urban utveckling, som i praktiken handlar om utvecklingen av miljonprogramsområden. Hur motiverar regeringen att invandrartäta miljonprogramsområden per definition skulle vara en fråga för integrationsministern (snarare än till exempel civil- och bostadsministern)?

För att föra integrationspolitiken i en mer liberal riktning är det avgörande att så snart som möjligt se över ministerpostens utformning och göra sig av med invandrarpolitikens arv. Men vi måste också blåsa liv i den debatt som svenska folket uppfattar är den tredje viktigaste enligt SOM-institutets väljarundersökning.

Vi är många som är beredda att skriva under på att integrationen i Sverige under lång tid har fungerat på tok för dåligt. Men att lösningen skulle vara att lägga ner integrationspolitiken är inte ett ansvarsfullt alternativ. Att bryta gamla ovanor och införa ett tydligare individperspektiv är däremot ett nödvändigt och viktigt nästa steg.

Amanda Björkman är redaktör för debattsajten Sveriges Resurser.

amanda.bjorkman@sverigesresurser.se

Fler artiklar av Amanda Björkman

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr