Referat

”Så lyfts fattiga nationer”

Årets Eli Heckscher-föreläsning

Text: Karl Axelsson

Salen fylls i rasande fart, från prång och vrår kommer studenter, statssekreterare och andra intresserade till KAW-salen på Handelshögskolan i Stockholm. Lokalen är så packad att folk står och sitter på varje möjlig yta, och till slut tvingas arrangörerna ge upp och flytta till aulan. Harvardprofessorn James Robinson är i Stockholm för att hålla årets Eli F Heckscher-föreläsning om varför nationer misslyckas. Under 2012 släppte han tillsammans med Daron Acemoglu boken Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity and Povert, som snabbt blev en internationell storsäljare.

Under föreläsningen får Robinson frågan om varför de valde att ta fasta på hur nationer misslyckas, och svarar rappt att alla redan vet hur nationer lyfts ur fattigdom. Däremot upplevde Robinson och Acemoglu att det fanns ett glapp mellan forskningen och det allmänna medvetandet om varför vissa nationer aldrig lyfter:
”Vi har alltid haft svårt att förstå varför nationer misslyckas att genomföra uppenbara reformer för välståndsökning. Vi uppfattade alltid misslyckandet och framgången som två sidor av samma mynt, och ville genom att beskriva hur nationer misslyckas ge insikt i vad som krävs för att lyckas. Politik är ofta problemet och hindret för välstånd”

Robinson säger att alla vet vad som behöver göras ekonomiskt för att länder ska växa. Han pekar på betydelsen av samhällets spelregler, institutionerna, inom den politiska och ekonomiska sfären. Det är inkluderande ekonomiska institutioner som möjliggör tillväxt, men man måste ha inkluderande politiska institutioner för att kunna ha inkluderande ekonomiska institutioner.

För att skapa ett inkluderande politiskt system krävs två saker: en bred fördelning av politisk makt (läs: demokrati), och en fungerande centralmakt som klarar av att upprätthålla våldsmonopolet. För att kunna lyfta fattiga länder ekonomiskt krävs grundläggande lagar och regler som upprätthålls utan diskriminering och korruption. De legala rättigheterna måste vara förutsebara och äganderätten måste respekteras. Inkluderande politik blir på så vis förutsättningen för välstånd och inkluderande ekonomiska institutioner. Motsatsen till inkluderande institutioner beskriver Robinson som extraherande institutioner, det vill säga institutioner som är byggda för att gynna ett fåtal på övrigas bekostnad, eller för den delen frånvaron av fungerande institutioner.

”Det som krävs är inkluderande institutioner som tillhandahåller grundläggande kollektiva varor”

Alla vet hur man ökar BNP/capita i ett land som Sierra Leone från 300 till säg 15 000 dollar. Om de bara investerade i vägar, avlopp och allmän skolgång, minskade korruptionen och upprätthöll stabila lagar skulle Sierra Leone sannolikt komma upp till det internationella genomsnittet i BNP per capita (att däremot få upp det till säg Sveriges nivå är en mer komplex fråga).

”Länder med inkluderande institutioner brukar ha inbyggda skydd mot exkluderande förändringar”    

Jag frågar Robinson vilka risker som finns för länder med inkluderande institutioner. Han exemplifierar med utvecklingen i USA efter inbördeskriget, där rika oligarker började skapa monopol och lägga sig i den politiska processen i valen till Senaten. Då reagerade folket med införande av konkurrensfrämjande lagar och direktval till senaten, som tidigare utsetts lokalt.

Robinson menar att det alltid kommer att finnas särintressen och eliter som använder sig av exkluderande strategier för att gynna sig själva. Robinson menar att man på många sätt kan hävda att Sverige utsattes för en sådan attack under 1970-och 80-talen, då socialistiska grupper genom löntagarfonder och liknande reformer försökte skapa mer extraherande institutioner. Men även då reagerade omgivningen, genom de massiva löntagarfondsdemonstrationerna, och stod upp för inkluderande institutioner. Lärdomen bör vara att skapa så neutrala och allmängilltiga system som möjligt, och ständigt försvara dem mot de särintressen som kräver lösningar som gynnar dem.

”Vi gör trots allt anspråk på att vara lärare och utbildare, så det är anmärkningsvärt hur många inom akademin som är verklighetsfrånvända”

Robinson är bekymrad över att akademin i hög utsträckning har isolerat sig från samhällsdebatten, och menar att det finns ett starkt behov av mer deltagande. Nationalekonomer älskar att diskutera policyimplikationer av deras forskning, men vågar allt för sällan ta aktiv del i diskussioner utanför akademin. Mycket av forskningen skulle behöva tydligare förankring i verkligheten. När han är ute på fältstudier i fattiga länder ser Robinson ett stort behov och intresse bland biståndsorganisationer och andra för nya forskningsrön. Man får hoppas att de unga akademiker som läser Acemoglus och Robinsons bok blir inspirerade till att vara med och förändra världen.

Redaktionen/Karl Axelsson
red@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Karl Axelsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr