Betraktelse

”Ofullbordat en del av det Ohlinska arvet”

Text: Joakim Rönnbäck

Folkpartiledaren Bertil Ohlin har fått en egen gata. Den korta gatbiten ligger passande nog bredvid Handelshögskolan i Stockholm, och invigdes av utbildningspolitikern Lotta Edholm efter skolans årliga föreläsning till Bertil Ohlins minne. Gatan utgör en bit av vad som tidigare kallades Saltmätargatan. Det kan tyckas lite ofullbordat att en ledande politiker och professor har fått en så pass liten gatstump som minnesmärke.

Men samtidigt är kanske just ordet ofullbordat en del av det Ohlinska arvet. Dels för att Ohlin aldrig nådde den statsministerpost han som långvarig oppositionsledare jagade, dels av personlighetsskäl. Åke Ortmark beskriver exempelvis i sina memoarer Makten och lögnen hur Ohlins arbetsrum på Handelshögskolan saknade gardiner – professorn hade aldrig haft tid att sätta upp dem. Ohlin utmärkte sig även genom att jäktad och lite disträ anlända till föreläsningar i taxi. Förmodligen från politiska möten.

Utsikten under den korta vandringen över Bertil Ohlins gata är ståndsmässig, kanske rent av borgerlig.  Den som vill vandra i socialliberalens fotspår kan med fördel hålla sig till mitten. Därifrån ses även effekterna av den internationella handel Ohlin som ekonom utforskade. Företagsskyltarna är skrivna på engelska: kommersens, Cambridges och Harvards språk. De utländska influenserna, produkterna och materialen är även påtagliga.

Vasastans invånare är medelklass, på språng och lite kluvna när jag frågar dem om gatans namn. Flera hittar, efter viss tvekan, folkpartikopplingen. Ungdomen chansar på en präst, en förbipasserande Handelsstudent lägger däremot skickligt ut texten om Heckscher-Ohlin-teoremet.

Efter nya lärdomar om arbetsproduktivitet styrs upptäcktsfärden vidare mot ett träd. Härdad av år i fotosyntetisk opposition mot vägpartiklar och gatubuller, låt dem symbolisera Erlanderregeringen, är växten kanske det bästa minnesmärket. Låt trädet vittna om en socialistisk skördetid som kom bort, om morgontimmars betraktande av Stockholms rörliga bitar av ett glömt Sverige. Vandringen avslutas även med åsynen av något så mittenfolkpartistiskt som en förskola. Om Vasastadsbarnens dyra jackor är en effekt av kontracyklisk stimulanspolitik förtäljer dock inte historien.

Redaktionen/Joakim Rönnbäck

red@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Joakim Rönnbäck

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr