Krönika

Prinsessan och draken

Text: Karl Axelsson

För några veckor sen fyllde min systerdotter fem år, hon var stolt och glad över att bli äldre. Hon hade dagen till ära tagit på sig sin rosa prinsessklänning, med tillhörande diadem. I födelsedagspresent fick hon ett svärd och en sköld som hon raskt började rusa runt och veva med. Den scenen fick mig att fundera på vilka värderingar som lärs ut i barnomsorgen och vilket ansvar som bör åläggas förskola och skola. Är det utbildningsväsendets ansvar att lära ut jämställda värderingar eller är det ett ansvar som bör åläggas civilsamhälle och kanske främst föräldrar?

Jämställdhetsdebatten i Sverige blir ofta något animerad, alla bekänner sig till någon form av feminism, även om de ibland envisas med att surt kalla sig jämställdister eller något annat fånigt, och statsministrar proklamerar stolt att de är feminister. I all välmening införs regleringar och lagar om att jämställdhetspolicys och genusperspektiv ska inkluderas i offentliga verksamheter och framförallt på alla nivåer av våra gemensamma utbildningsystem. Vid en första anblick kan det kännas både rimligt och bra. Men (det kommer alltid ett men vid välmenande reformer) om de inte kombineras med gedigna diskussioner och aktivt arbete är de i bästa fall papperstigrar och i värsta fall bara ytterligare ett administrativt horn i sidan på pedagogerna. Det är inte min avsikt att raljera om jämställdhetspolicys utan snarare att efterlysa det samtal om innehåll och riktning som den svenska jämställdhetsdebatten behöver.

I den liberala rörelsen är det lätt att fastna i diskussioner om föräldraförsäkringen eller fördelningar i, och kvotering till, bolagsstyrelser. Detta ackompanjeras av ständiga krav på fler och fler yrkeskårer ska utbildas i genusperspektiv och lyda under jämställdhetsplaner och policys. Det är klart att alla medborgare oavsett genus (ja, även trans- och queerpersoner) ska ha samma lagliga rättigheter och bemötas med värdighet och respekt. Men vilka perspektiv de ska innehålla och hur de ska uppnås diskuteras alldeles för sällan. Det är klart att man från politisk nivå kan överlåta det till experter eller professionen men bör det åtminstone inte politiskt anges en riktning och grundvärdering? Vore det inte uppfriskande om kraven började åtföljas av fortbildningspengar och en välbehövlig diskussion om vart vi vill nå med jämställdhetsarbetet?

När jag resonerar kring vilka värderingar min femåriga systerdotter ska lära sig så vill jag att hon genom livet ska kunna gå sin egen väg och vara både krigare och prinsessa om hon så vill, och nästa gång vi leker prinsessan och draken så kan hon själv dräpa draken, utan någon Sankt Göran om hon så behagar.

KARL AXELSSON

är administratör och kommunikationsassistent vid forskningsinstitutet Ratio och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.

Fler artiklar av Karl Axelsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr