Tema

Gärna välgörenhet, men först en rejäl välfärd

Text: Karin Pihl

Att ge till välgörande ändamål är bra och fint. Offentligt finansierad välfärd får dock aldrig ersättas av beroende av allmosor. Liberal Debatts nya medarbetare Karin Pihl väljer skatt framför avdrag.

En tidig januarimorgon reser en samling huttrande studenter ett tält på Stora torget i Uppsala. Genom att dela ut mat och kläder vill de motverka utsattheten hos hemlösa i kommunen. Inspirerade av liknande soppköksprojekt i Stockholm väljer de att skippa tentaplugget för en dag. Världen är inte rättvis – Carolinabiblioteket finns antagligen kvar i morgon också.

Sedan ett år tillbaka kan privatpersoner att göra skatteavdrag när man donerar en slant till hjälporganisationer eller vetenskaplig forskning. Kristdemokraterna har länge drivit på för ett skatteavdrag, men är ändå inte riktigt nöjda. Det medgivna avdragsbeloppet är för lågt. Ungdomsförbundets Hugo Fiévet skriver i tidningen Dagen (7/8 -12) att staten genom ytterligare skattelättnader bör skapa möjligheter för vad han kallar ”en vitamininjektion i det civila samhället”. Kristdemokraterna borde dock inte vara alltför molokna. Bidragen till frivilligorganisationer har ökat på senare år.

Att människor väljer bort en sovmorgon för att bistå andra med soppa, eller skänker pengar till organisationer med målet att stötta behövande, är givetvis både välkommet och vackert. Men är verkligen det enda syftet med avdragen att skapa de där incitamenten som får människor att vakna upp som bättre människor? Eller kan det vara så att moderater och konservativa – den klassiska skatteavdragsvägen – söker ännu ett sätt att utmana välfärdsstaten? Människor vars egalitära politiska uppfattning sträcker sig lite längre än tanken om nattväktarstaten bör förhålla sig skeptiska. Det är inte likt högern att lova alla mer av allt. Låt oss leka med tanken.

Att ersätta offentligt finansierad välfärd och stöd med system där människor själva genom en på skattsedeln prydligt ordnad välgörenhet – i valfrihetens namn! – ska ta ett större ansvar är problematiskt av främst två anledningar. För det första skulle ett system där frivilligorganisationer och goda företag agerar form av socialtjänst vara betydligt mindre effektivt än den offentliga varianten. Det är faktiskt smidigare att folk betalar skatt rakt av på inkomst och konsumtion än att välvilliga personer anordnar välgörenhetsgalor för att, även denna gång via skattsedeln, ska finansiera stöd åt fattiga. Men det främsta argumentet för en generell välfärd är att den är just allt det som konservativa anklagar den för att vara. Välfärdsstaten betalar inte din skolgång och högre utbildning för att den, som är så rik, är frikostig gentemot de som är svaga. Välfärdsstaten betalar eftersom Sveriges regeringsform säger att den ska det.

Under förra årets Almedalsvecka gav Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund begreppet statsindividualism en släng av den socialkonservativa sleven. Hägglund argumenterade att det finns fler plattformer för trygghet i samhället än den han tycker att statsindividualisterna, i andra sammanhang kända som de statskramande vänsterliberalerna, står för. Enligt KD-ledaren riskerar en stark tilltro till statens frigörande funktioner att utarma tilliten till familjen och civilsamhället. Hägglund har dock uppenbarligen svårt att skilja på begreppen tillit till och beroende av.

I ett samhälle där staten garanterar flitiga studenter en plats på universitetet är du varken beroende av din familjs förmåga att generera medel eller deras förnuft att prioritera sund användning av dem. Finns offentligt finansierade kvinnojourer är människor i behov av sådana inte lämnade åt enskilda individers eventuella engagemang. Välfärdsstaten ger människor trygghet, utan den komplexitet som uppstår i kontrakt och transaktion mellan enskilda personer. Här finns ett objektivt och opersonligt regelverk som står alla till buds. Den tacksamhetsskuld och osäkerhet som uppstår i relationen mellan välgörare och behövande existerar inte när trygghetssystemen bygger på skatter. Och eftersom människor inte väljer till vilken del av samhället man föds tjänar staten jämlika förutsättningar på ett sätt som civilsamhället aldrig kan göra.

Hägglunds tes – att en omfattande välfärdsstat och ett levande civilsamhälle med medmänsklig gemenskap inte kan samexistera – bör ifrågasättas. Återigen begreppsförvirring: det är skillnad på en oberoende och en isolerad individ. Att individer får pengar från Försäkringskassan när de är sjuka betyder på intet sätt att folk slutar engagera sig i fotbollsföreningar.

Den individuella frihet som uppstår ur den socialliberala välfärdsstaten bör snarare ses som en god förutsättning för människor att delta i familjens och civilsamhällets sfär på jämlika villkor. Precis som de postmaterialistiska kapitalismkritikerna inte förstår att marknaden inte är, eller ens bör vara, en plats där kärlekens och omtankens lagar råder, blandar statsskeptikerna ihop olika sfärer.

Vidare vittnar blotta tanken att möjligheter till avdrag skulle verka som en ”vitamininjektion” för föreningsliv och medmänsklighet i själva verket om en skepsis gentemot den civila sfären av samhället. Om människor egentligen är så goda som dessa delar av borgerligheten verkar anse, varför ska då staten behöva styra deras prioriteringar med skattelättnader? Och som liberal bör man rimligtvis förhålla undvika att med staten som verktyg styra över hur människor spenderar sina pengar.

Vill du ge pengar till Söta trebenta hundars fond? Ja, gör det då. Men det är viktigare att du betalar skatt.

Karin Pihl
Karin Pihl avslutar i anslutning till numrets utgivning sin praktik vid Ohlininstitutets kansli och skriver i sommar ledare i Upsala Nya Tidning. Pihl är ny ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr