Till sist

Friheten och de stulna könen

På skylten med vita bokstäver mot blå botten står det; Hensgård. Det är inte hans gård. Det är inte hennes gård. Det är hens gård, en helt vanlig liten by i Värmland. Tyvärr är det ett helt oavsiktligt tecken i tiden, om inte hen som namngav platsen någon gång strax efter Hedenhös var sensationellt klarsynt.

Jag älskar ordet hen. Inte därför att jag spontant vill byta kön, eller införa ett tredje sådant. Utan därför att det provocerar, det kittlar vår föreställning om vilka vi är och vad vi tror att vi behöver vara. Det gömmer den mest uppenbara bedömningsgrunden, vårt kön.

Alla håller naturligtvis inte med mig. ”Jag är så jävla trött på den henfeminism som vill bestjäla mig på mitt kön”, skriver Viktoria E Kiss i Hallandsposten i slutet av juli. Till dig som fruktar att vakna upp som könslös: Lugn, ditt kön är ingen feminist intresserad av att stjäla. Däremot kan vi nog behöva befria en och annan tanke.

Backa bandet hundra år. Följande saker kunde då antecknas på listan över saker som ansågs okvinnliga och därmed olämpliga för det täcka könet: makt, muskler, kunskap och affärssinne. Kvinnor skulle akta sig noga för att springa långt, hoppa högt, prata fort eller tjäna mer pengar än en man. Rösträtten var förbehållen dem med vett, männen alltså.

Könsrollerna har förändrats. Och friheten har ökat radikalt, i alla fall i Hensgård och vårt lilla hörn av världen. Men det är så andlöst naivt att tro att det slutar här, att vi helt plötsligt har uppnått en era där vi alla är fria att bli den vi vill, där föreställningar om manligt och kvinnligt inte längre spelar någon roll.

Det handlar naturligtvis inte om bannlysning av varken smink, nagellack eller snygga trosor. Det handlar om möjligheten att välja och att välja bort de föreställningar som begränsar. Att få vara den man är, inte den andra förväntar sig att man ska vara. För den som kallar sig liberal feminist är det här mitt i hjärtats förmak. Och det borde få vara i centrum av debatten.

Vi väljer ofta bort lagstiftning och reglering till förmån för individuellt ansvar. Ta bolagsstyrelserna tillexempel. Vi värjer oss mot lagstiftning, vilket det finns goda skäl för. Men om inte debatten om jämställdhet och genus sipprar hela vägen in i styrelserummens innersta krets så kommer kampen att vara förlorad. Valberedningsdinosaurierna behöver prydas med genusglasögon och säger vi nej till lagstiftning så är det är vårt förbaskade ansvar att se till att det händer på annat sätt.

Min cykel och jag svischar snabbt genom Sveriges enda genuscertifierade by och jag hinner tänka: Låt oss älska hen-debatten. Inte därför att vi vill stjäla någons kön, utan därför att den ger oss en möjlighet att prata om det som är viktigt bakom epiteten – människan och friheten.

MARIE WICKBERG

Stabschef hos näringsminister Annie Lööf (C).

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr