Debatt

Privatiseringskaoset kräver socialliberal motoffensiv

Olof Kleberg svarar Mats Nilsson i slutreplik kring privatiseringar i välfärden.

Min kritik av den moderata privatiseringsideologin (LD 2/2013), som tyvärr har anammats av alltför många folkpartister, har fått Mats Nilsson att reagera (LD 3/2013). Visserligen medger han att privatiseringarna är ”ett verkligt dilemma för liberaler”. Men hans bekymmer är främst att kritiken är besvärlig eftersom den ”spelar bakåtsträvarna inom Socialdemokraterna och framför allt Vänsterpartiet i händerna”.

Detta är ointressant taktiktänkande. Det viktiga är om privatiseringarna inom skola, vård och äldreomsorg verkligen kommer elever, sjuka och gamla till nytta. Det går att finna bra exempel på att så har skett. Förbud mot privatiseringar, som Vänsterpartiet agiterar för, förordar jag därför inte. Men däremot menar jag att de måste genomföras på ett mycket mer genomtänkt och återhållsamt sätt än vad som skett hittills.

Mats Nilsson vänder sig emot en vänsterståndpunkt att alla tillgångar egentligen tillhör staten. Ja, det kan ju tänkas att en eller annan socialist alltjämt tänker så.

Men en viktig, både socialistisk och socialliberal, invändning mot många borgerliga politikers snabbprivatiseringar gäller något helt annat. Skolor, sjukhus, vårdcentraler och äldreboenden har till största delen byggts upp med hjälp av skatter, det vill säga av medborgarnas pengar som slussats in i det politiska systemet. Sådana tillgångar ska inte utan vidare skänkas bort till privata entreprenörer.

När privatiseringarna inleddes, redan under den socialdemokratiska Perssonregeringen, var tanken att kooperativ av till exempel engagerade lärare och sjukvårdspersonal skulle kunna få ta över en skola eller vårdcentral. På så sätt skulle man gynna nya metoder och locka fram outnyttjad kreativitet.

Verkligheten har i stort sett blivit en helt annan. I Stockholm, där moderaterna har dominerat både landsting och stad sedan 2006, har privatiseringarna exploderat. Men också på många andra håll i landet. Hälften av landets gymnasieskolor är numera privata – har någon märkt stor kvalitetsförbättring?

I Stockholmstrakten, som jag bäst kan överblicka, har vårdcentraler, förskolor och äldreboenden sålts ut för spottstyvrar – de har kunnat köpas för inventariernas värde. Verksamhetens goodwill kostade inget, inga villkor om återköp för det fall köparna inte ville fortsätta verksamheten ställdes upp. Allt har gått lätt, snabbt och dumt.

Staten har bidragit till kaoset genom att inte effektivt stoppa multinationella koncerners vinstexport utomlands genom ett trixande med skyhöga räntor. Apoteken har onekligen blivit fler genom privatiseringar – men också utflödet av vinster från dem.

Mats Nilsson godtar att läkarna på vårdcentralen Serafen i Stockholm (som jag nämnde som avskräckande exempel) fick köpa för någon miljon för att efter få år sälja till riskkapitalbolaget Capio för 20. Han menar att det skapat ett ”mervärde” av sitt nystartade företag. Här är han felunderrättad. Jag kan intyga eftersom jag då och då anlitar denna vårdcentral. Verksamheten fortsatte utan förändringar eller förbättringar efter privatiseringen, läkarna skapade inget ”mervärde” – utom för sig själva vid försäljningen!

Men den försäljningen var ändå bättre än att direkt sälja till ett riskkapitalbolag, invänder Mats Nilsson. Mitt svar är att försäljning på så lösa boliner inte alls skulle ha skett.

Moderaternas borgarråd i Stockholm, Sten Nordin, deklarerade nu i juni att ”den här modellen inte fungerar”. Det blir stopp för fortsatta avknoppningar av förskolor och hemtjänst (som kostat stockholmarna 78 miljoner kronor i för låga säljsummor).

Det mer ideologiskt moderatledda landstinget har åtminstone bromsat sina utförsäljningar.

Inför ett hotande valnederlag 2014 har de tidigare så stolta privatiserarna moderaterna i sitt modellområde Stockholm insett att de måste växla spår. De ligger tio procent sämre till än för ett par år sedan. Att än en gång gå till val på mottot ”offentlig service bortslumpas till lågpris” blir omöjligt efter alla skandalösa exempel.

Hur länge ska vi vänta på ett få se en socialliberal offensiv mot missbruk av privatiseringar och för en socialt genomtänkt valfrihet som sätter människor och inte marknadsvinster främst?

OLOF KLEBERG
är fri skribent och har tidigare varit chefredaktör för Västerbottens-Kuriren samt redaktör för Liberal Debatt. 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr