Debatt

Det går bra visst för EU

Medlemsstaters ekonomiska bekymmer ger EU-samarbetet oförtjänt dåligt rykte. Europaparlamentariker Cecilia Wikström (FP) skriver om behovet av en nyanserad EU-debatt.

Nu är det mindre än ett år kvar till nästa EU-parlamentsval. Den ekonomiska krisen har lett till en bristande tilltro till de etablerade politiska systemen. Människors rädsla inför framtiden har utnyttjats av extremistiska och främlingsfientliga grupper vars retorik blivit allt grövre. Dessa har på ett förfärande sätt slagit mynt av människors oro, och de som kommit till EU för att söka skydd undan krig och förföljelse har gjorts till syndabockar för den ekonomiska krisen, arbetslösheten och den sociala utsattheten.

EU-valet 2014 kommer att bli ett ödesval för det europeiska samarbetet. Antingen kommer utvecklingen att gå mot ett förstärkt samarbete, eller så kommer egenintresset att dominera i debatten. David Camerons agerande har förändrat debatten om EU till det sämre. Cameron vill omförhandla det brittiska medlemskapet och folkomrösta om utträde ur EU.

Om ledande politiker inte uttrycker framtidsvisioner om EU och inte talar om unionens fördelar och gemensamma svar på framtidens utmaningar, kan man förutse att EU-skepticismen växer sig allt starkare, för att till sist leda till att land efter land utträder ur unionen.

Under de senaste fyra åren har det verkat som om allt är kris och katastrof. En och annan har påstått att EU kommer att falla sönder. Man har glömt att rapportera att det egentligen går ganska bra för EU. Visst är krisen ett faktum och den har slagit mycket hårt i många av medlemsländerna, men skuldkrisen i USA är ännu djupare. EU är fortfarande världens största ekonomi, större än USA:s och dubbelt så stor som Kinas. Vi har världens mest välutbildade befolkning, som dessutom lever längst och är friskast. Sju procent av jordens invånare bor i EU, men vi står för tjugo procent av den totala utrikeshandeln i världen och har mer än 20 miljoner företag.

EU:s progressiva lagstiftning, som steg för steg förbättrar vardagen för 500 miljoner EU-medborgare, lyfts sällan fram.  Då är det inte konstigt att svenskarnas bild av EU förvrängs. Om man följer medierapporteringen kan man förledas att tro att EU är roten till allt ont. På något märkligt sätt framställs det som om skuldkrisen i många länder är en kris för EU-samarbetet. Unionen får skulden för problem som nationella parlament och folkvalda i medlemsstaterna orsakat.

Lek med tanken att vi för en vecka tog en paus från EU-samarbetet. Studenterna skulle själva tvingas betala de tiotusentals kronor som ett utbytesår vid ett europeiskt universitet kostar, men som i dag är avgiftsfritt tack vare Erasmusprogrammet. Semesterfirare som bilar till Spanien skulle redan vid Danmarks gräns mötas av långa köer vid gränskontroller. Samma tålamodskrävande procedur skulle upprepas vid varje nationsgräns genom Tyskland, Belgien och Frankrike. Stora investeringar i forskning och infrastruktur skulle utebli.

Listan med positiva aspekter av det europeiska samarbetet kan göras lika lång som bilköerna till gränserna före Schengensamarbetet. För att inte tala om alla de hinder som europeiska företag skulle stöta på om de inte längre hade tillgång till EU:s  inre marknad.

Europavalet den 25 maj 2014 borde få oss att reflektera över vad vi vill med det europeiska projektet. Vill vi se de gemensamma möjligheterna och vinsterna, eller anamma en nationalistisk retorik där vi inbillar oss att vi svenskar är smartare än alla andra och klarar oss bäst själva? Ska EU vara konkurrenskraftigt och hävda sig i globaliseringens tidevarv krävs det omfattande investeringar i högre utbildning, forskning, innovation, klimatsmarta lösningar, infrastruktur, entreprenörskap och mycket annat. Därför måste visionerna om nästa steg för EU-samarbetet kläs i ord. Det är dags att lämna krisretoriken. Europa är världens mest stabila och säkra kontinent. Nu handlar det om att ta detta ett steg vidare och utveckla EU:s utrikestjänst till en gemensam utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik.

Att garantera medborgarnas frihet kan bli en av de viktigaste valfrågorna i Europavalet. När Ungern kriminaliserar hemlösa, inför ett partikontrollerat medieråd för att censurera pressen och förtidspensionerar oberoende domare, måste Europa säga emot med en enad röst. Medborgarnas frihet måste gå före staters rätt att via politiska beslut kränka medborgarnas rättigheter. EU finns till som en garant för medborgare, inte för stater.

Globaliseringen har medfört en allt hårdare internationell konkurrens där inte ens de starkaste europeiska länderna ensamma kommer att kunna hävda sig i framtiden. Nationalstaternas tid är förbi. EU:s enda chans att fortsätta få plats vid G8-bordet, i samlingen av världens starkaste ekonomier, är genom ett än mer fördjupat samarbete. Vi måste våga erkänna att Sverige är beroende av att det går bra för Europa och att vi har allt att vinna på ett närmare samarbete.

Med ett år kvar till valet måste visionerna om framtiden för EU, detta fredens och frihetens projekt, debatteras på ett annat sätt. Vi måste tala om EU efter krisen. Jag är för min del övertygad om att EU har sina största framgångar framför sig.

CECILIA WIKSTRÖM

Cecilia Wikström är europaparlamentariker för Folkpartiet liberalerna

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr