Krönika

”Kvinnojouren, var god dröj!”

År 2012 anmäldes 28 254 fall av misshandel mot kvinnor i Sverige. I en majoritet av fallen var förövaren en person som kvinnan hade en relation till. Cirka 17 kvinnor mördas varje år av en närstående man. I mer än hälften av fallen finns det dokumenterade uppgifter om att mannen tidigare har misshandlat och hotat kvinnan.

När jag började engagera mig politiskt i slutet av 1990-talet visste jag inte att det fanns kvinnojourer i Sverige, men efter att ha blivit kontaktad av en lokal kvinnojour blev jag snabbt varse. Det var omskakande att ta del av deras erfarenheter och kunskaper, både vad gällde klienternas öden men också insikten i hur lite samhället visste och stöttade.

Mycket har hänt sedan dess. I takt med att kvinnojourerna professionaliserats har behovet av stöd och kunskap om våld mot kvinnor tydliggjorts. Riksdag och regering har tydlig tagit ställning i form av handfasta handlingsprogram och en nolltolerans mot våldet. År 2007 fick kommunerna ett tydligt lagstadgat ansvar för stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor och barn. Kraven på kvalitet har höjts och frågan om ersättning till kvinnojourerna har delvis flyttats från kommunerna till de mer övergripande Länsstyrelserna.

Men mer behöver göras. Idag är det kö till de flesta skyddade boendena. Trots kommunernas skärpta ansvar har alltför få kommuner sett till att det finns välfungerande utslussningslägenheter, vilket leder till att kvinnor och barn som borde flyttas ut inte har möjlighet till detta. Kommuner saknar förebyggande arbete mot våld, såväl som handlingsplaner och rutiner. Många av kvinnojourernas största utmaningar beror alltså fortfarande på brist på lyhördhet och politisk vilja i kommunerna, samtidigt som kvinnojourerna ofta är det enda alternativet för våldsutsatta kvinnor och barn i samma kommuner – det är en ekvation som alltså fortfarande inte går ihop med ansvaret att som samhälle skydda medborgarna.

Som riksdagsledamot skriver jag därför under på flera av de krav som kvinnojourerna nu formulerar: Skärp granskningen av kommunerna – de som inte lever upp till kraven bör kunna Lex Sarah-anmälas. Inrätta samarbeten mellan kommuner för byteslägenheter. Avsätt resurser till kvinnojourerna för att tillhandahålla utslussningslägenheter. Satsa på mer utbildning av berörda kommunala tjänstemän och politiker.

Och, låt oss bli fler som talar i frågan och driver den. Mäns våld mot kvinnor är den mest akuta jämställdhetsfrågan eftersom den slår rakt in i vår frihet. Så länge våld hindrar kvinnor att leva sina liv på det sätt de skulle vilja så är jämställdheten inget mer än en fasad.

Tina Acketoft 

är riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr