Se politikens gränser

Att kristdemokraterna inte ses med blida ögon bland liberaler är inte underligt. Tvångssterilisering, motstånd mot samkönade äktenskap och bevarande av dåliga strukturer och system för bevarandets skull är för en liberal högst främmande idéer. Men istället för att för den skull avfärda partiets hela politik, bör man ha i åtanke att det inte finns något svenskt riksdagsparti som är genomgående liberalt. Bättre då att ta till vara de delar inom olika partier som faktiskt är liberala, istället för att avfärda alltihop.

I Almedalen förra året var Göran Hägglunds tal det som jag blev mest glad av att höra. Inte för att han var lika putslustig som vanligt, utan för att han var den som höll det ideologiskt mest intressanta talet. Han pratade om statsindividualismen, idén att staten ska utgöra garanten för människors frihet genom att ersätta människors inbördes beroendeförhållanden, och den fara som finns i denna tanke. Om den fundamentala sammanblandningen mellan stat och samhälle, och att människor trots sin ofullkomlighet är förmögna att ta ansvar för sig själva och varandra.

Detta illustrerade något hos Kristdemokraterna, som för liberaler borde vara mycket tilltalande: tanken att staten inte ska lägga sig i de val som människor, ensamt eller som en del i en frivillig gemenskap, fattar. Att människor ska få leva sina liv utan statliga pekpinnar och förmynderi, och att det civila samhället ofta är en bättre arena än det offentliga för att hantera olika problem. Att frivilliga gemenskaper, i familjer, vänskapsrelationer, församlingar och föreningar, i grunden är något bra, och att ersättande av dessa gemenskaper med statliga frihetsförsäkringar riskerar att leda till mindre frihet.

Det är en tanke som inte heller hos Kristdemokraterna är helt konsekvent genomförd. Men den finns där klart och tydligt, ofta framförd på ett mer övertygande sätt än från till exempel Folkpartiet Liberalernas sida. Den bygger mer på känsla och intuitiv ovilja mot överhetens inblandning än på djuplodande filosofiska resonemang, men just detta gör den också tilltalande. Det är bra att på logisk och rationell väg kunna härleda människans frihet och hennes rätt att ingå i de gemenskaper hon önskar. Men den intuitiva känslan för dessa värden, och det intuitiva obehaget inför statlig inblandning i dem, har även det sin sprängkraft.

I sin vilja att ge människor självbestämmande och befria dem från förhärskande normer, kantrar den (social)liberala rörelsen ofta mot en övertro på politikens förmåga att lösa problem. Det finns många sådana, men mer politik är oftast inte den bästa lösningen på dem. Tanken att allt inte är politik är något som liberaler borde vilja värna, och där finns en hel del att lära av Kristdemokraterna.

 

Emma Söderberg Majanen är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar