Moderaternas Mr Big

Om jag som liberal ska redogöra för vad jag gillar i Moderaterna finns det ett kort svar. Det lyder Anders Borg. Det finns ett långt svar också, som i och för sig är fullt av förbehåll och bittra kommentarer om pragmatism, ­reformovilja och Sex and the City-referenser. Det långa svaret följer här.

När Anita Kratz tecknar Fredrik Reinfeldts personporträtt i boken Ensamvargen (Norstedts, 2008) gör hon det fullödigt och tydligt. Hon berättar där om en man med ett mycket tydligt mål – att göra Moderaterna till det självklara valet för en bred majoritet svenskar, på lång sikt. I det arbetet var han tvungen att göra upp med det gamla partiets systemskiftesideal. Ofinansierade skattesänkningar och dynamiska effekter skulle inte längre vara melodin.

Det kan för all del ingå i en liberal reformstrategi att åtminstone i ett första läge bli mindre radikal. Om svenskarna gång på gång sagt nej till övergripande välfärdsreform – se då till att fokusera på det som de samtidigt efterfrågat. Tillväxt och en arbetslinje till exempel.

Men i Ensamvargen finns också andra passager, bland annat de som berättar om Reinfeldts MUF-tid och om åren då han klättrar uppåt i partiet. Den röda tråden här är inte liberalism, utan tvärtom kamp mot liberaler. På praktiskt taget varje front motsätter sig Reinfeldt de som av principiella skäl vill omdana Sverige och då särskilt välfärdsstaten. Ensamvargen brinner i och för sig för reform, men då snarare för att väcka det sömngående Sverige som av vana och hävd röstar på bidragsdemokraterna och bara säger ja ja ja till mera välfärd.

För att väcka det sovande folket måste man anta positionen av de gamla Socialdemokraterna – Moderaterna måste bli det nya arbetarpartiet. Och då måste de principfasta omdanarna helt enkelt hålla käft. Pragmatiken är det filter som all politik ska silas igenom. Vad är möjligt, vad är rimligt, vad kan vi leva med?

Den enkla frågan blir då kanske: om Reinfeldt ägnat hela sitt liv åt att slåss mot liberaler, varför ska jag sätta mitt liberala hopp till hans parti?

Kanske för att hans obotliga pragmatik även sträcker sig till att inte dra alla liberaler över en kam. När Reinfeldt väljer ministrar är det långt ifrån alla som är liberaler eller har tydliga liberala drag. Men det är tillräckligt många, och de är tillräckligt viktiga, för att jag ska spetsa öronen.

Och då är vi tillbaka vid Anders Borg. Här skyms alla smärre invändningar jag för all del har bakom en aura av genuin kompetens. Borg kan i och för sig också ha sina pragmatiska stunder, som när han säger att turordningsreglerna inte är ett stort problem på arbetsmarknaden, eller när han försvarar värnskatten. Men allt faller när han i lugn och pedagogisk ton förklarar skuldkrisen för Aktuellts nyhetsankare.

I de stunderna kan jag undra: är jag Carrie i Sex and the City? Söker jag helt enkelt en moderat Mr. Big i hästsvans, självsäker och trygg, som lotsar mig igenom Greklands- och Cypern-kaoset utan att darra på handen? Som försäkrar mig om att Svenska Dagbladets Andreas Cervenkas prat om osunda pengar och dold inflation inte är något jag behöver oroa mig över?

Var det så här 50-talets sosseväljare kände inför Gunnar Sträng?

Det kan hända, men Moderaterna är ett betydligt större parti än Anders Borg. Jag provar en annan ingång: jag läser partiprogrammet och webbplatsens »Våra åsikter«. Som med alla parti- och åsiktsprogram är de fyllda av icke-åsikter, merparten är lika undfallande som både Reinfeldts åsikter och hårfäste. Här och var ljusglimtar: man förespråkar t ex 249 riksdagsledamöter. Se där ja, ett konkret och förhållandevis radikalt förslag på hur det ­lagstiftande organet ska effektiviseras, och, antar jag, politikens inflytande minskas. Även på andra ställen finns vettigheter, om inte alltid radikala så genomtänkta och ­genomförbara. Plan- och bygglagen ska reformeras ­ytterligare utifrån redan gjorda förbättringar, och ambitionen är att bostadsmarknaden ska stimuleras genom betalningsförmåga snarare än ­subventioner. Valdagen för kommun- och landstingsval bör vara skild från riksdagsvalet.

Men för varje rimlig eller intressant åsikt dyker det upp bilder i mitt huvud på gredelina kuvert, FRA-loggor eller fraser som en »trevlig, blond, svensk dam«, för att tala med Billström. På samma sätt måste snart sagt varje vettig princip i partiprogrammet få ett underförstått, pragmatiskt tillägg: fri prissättning är viktigt… utom på alkohol. Alla ska ha rätt till sin egen kropp… så länge de inte använder den till prostitution eller droger. Marginalskatten ska vara låg… om du inte tjänar mer än 34 000 kronor i månaden. Du har rätt till integritet… eller inte.

Till slut undrar man – är det i själva verket Moderaterna som är Mr. Big, och Anders Borg representerar bara den sida av honom som jag hela tiden vill återvända till? Och varje gång jag återvänder såras jag av hans andra sidor – mer specifikt Beatrice Ask, Tobias Billström och Fredrik Reinfeldt?

Om det är så det ligger till blir hatkärleken till partiet så mycket mer begriplig. Det står allt mer klart att det Moderata samlingspartiet har liberala sidor som kan odlas, bevaras, och som en dag kan träda ut i full blom. Om Anders Borg en dag blir partiledare kommer jag att lyssna mycket noggrant, för om jag minns rätt slutade Sex and the City-serien precis så.

 

Joakim Larsson är copywriter och tidigare medlem i Liberal Debatts redaktionsråd.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar