Miljöevangelisten

Vi lever i ett av världens mest sekulära samhällen. Gud ses som ett barnsligt påhitt i stil med påskharen eller jultomten. Likväl finns det en viss typ av människa som har en starkt religiös läggning, utan att nödvändigtvis vara gudstroende. Hon har ett skriande behov av ett större syfte, något som kan bära henne genom den meningslösa tillvaron. Den vita, heterosexuella (och säkert kränkta) Gubben Gud känns dock förlegad. Moder Jord är ­betydligt mer tilltalande. Och därmed äntrar miljöevangelisten scenen.

För hundra år sen hade hon varit en kristen missionär och delat ut pamfletter vid väl valda gatuhörn. Idag försöker hon frälsa sina medmänniskor genom att predika om vikten av sopsortering, kravmärkta morötter och ekologiska underkläder.

Miljöevangelisten har mycket gemensamt med gångna tiders religiösa, även om hon tillber en annan gudom. Enligt henne är människan syndig och bör sträva efter botgöring för att inte drabbas av Moder Jords ursinne. Människans skuld kommer ur ett hejdlöst slöseri med naturens resurser. Ifall vi inte aktar oss kommer jorden att drabbas av en biblisk syndaflod, i form av stigande vatten till följd av den globala uppvärmningen.

I sin strävan efter att blidka Moder Jord präglas miljöevangelistens liv av små handlingar som kan beskrivas som religiösa riter. Att skölja en ­konservburk är en helig stund. Den illaluktande komposten är ett bevis på hennes fromhet. Hon tuggar stolt i sig ett mjöligt, närodlat svenskt äpple och tänker stillsamt på sin egen godhet.

Fast det finns tillfällen då hon inte kan låta bli att falla för frestelsen. När ingen ser trycker hon glupskt i sig ett Granny Smith-äpple, vars gröna skal glänser av besprutningsmedel. Även de mest rättrogna kan synda, till och med miljöevangelisten.

Naomi Abramowicz är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd och bloggar på
www.naomiabramowicz.blogspot.se

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar