Makten och ­mediehistorien

Journalistiken kallas ibland för den tredje statsmakten. Granskande journalister förutsätts likt en extra domstol syna förhållandena i samhällets styre. Åke Ortmark hinner ta upp många teman i sin tjocka memoar Makten och lögnen – Ett liv i televisionens Sverige (Albert Bonniers Förlag, 2013) . Flera läsare kommer att tycka att boken är spretig, andra att den bakvända kronologin är påfrestande. Men den som har kraft att ge boken tid och tankemöda kommer att finna en röd tråd av tankar om just makten, lögnerna i maktens boningar och hur journalister ska kunna sticka hål på maktens fasad för att visa på innanmätet.

Samhällslitteratur antas likt journalistik ofta behöva kortas och hårdvinklass. Flera fackböcker lyfter aldrig från hårdvinklarens devis: Vad är grejen? Det är under långa stycken av Makten och lögnen svårt att förstå vad grejen är. Ortmark skriver utförligt om litteratur, teater, presshistoria, politik och näringslivstoppar på ett sätt som känns fjärran det mesta andra som ges ut. Kronologin ställs på ända med en blinkning åt Mark Twain, personer förklaras utifrån Tolstojkaraktärer och inledningen kryddas med resonemang om vetenskapsteoretikern Karl Popper. Allt sammantaget är Makten och lögnen därför en annorlunda bok.

Åke Ortmark har en lång journalistisk ­karriär att se tillbaka på. Många år på Sveriges television följdes av TV8 programmet O som i Ortmark och en period på Axess TV. Lägg avstickare till Dagens Nyheter och Sveriges Radio på det, liksom böcker samt ett antal arbeten inom andra fält, så framkommer ett närmast unikt CV. Under tiden på SVT skapade Ortmark tillsammans med Gustaf Olivecrona och Lars Orup svensk presshistoria med de skjutjärnsjournalistiska tre O:na-intervjuerna. Statstelevisionens innehåll hade innan skjutjärnsjournalistiken präglats av en politisk inblandning som i dag kan vara svår att tänka sig. Frågor var hövliga och utfrågningarna innan val planerades i samråd med partikanslierna. Den rappa kritiska skjutjärnsjournalistiken ändrade på detta och de tre O:nas intervju inför valet 1966 där statsminister Tage Erlander snubblar på en vass fråga om ett ungt par utan bostad utgör fortfarande obligatoriskt studie­objekt på journalistutbildningar. Att Åke Ortmark har mycket att säga om journalistik är därför ingen högoddsare. Mer uppseendeväckande är med vilken öppenhet hans tankar framförs. Med de yrkesverksamma åren bakom sig och en uttalad förkärlek för att provocera kastar sig Ortmark in i den journalistiska debatten med starka åsikter och noggrann redovisning av det egna arbetet.

Författarens nära relation till makthavare i politik och näringsliv belyses exempelvis från flera håll. Genom att förstå dem som granskas och röra sig i deras närhet hävdar han att journalister kan komma längre i sin granskning. Samtidigt är Ortmark ödmjuk inför de problem som denna metod för med sig. Denna balansakt är särskilt aktuell mot bakgrund av debatten om granskares närhet till makten i samband med Expressenjournalisten Niklas Svenssons fyrtioårsfest. Politikers skuttande till tonerna av Gangnam style på samma dansgolv som journalister resulterade i både ris och ros till kvällspressen.

Åke Ortmark lyfter fram den journalistiska metoden som en lösning på både intressekonflikter och journalisters personliga övertygelser. Makten och lögnen innehåller även utförliga resonemang om intervjusituationen och intervjuteknik. Ortmark resonerar och exemplifierar tills läsaren nästan är rustad för en tevestudio. Men framför allt är Makten och lögnen kanske ett långt debattinlägg i de stora samhällsfrågorna. Ett liv nära de styrande och ett stort intresse för forskning om ledarskap möjliggör många observationer om storheter som Olof Palme, Marcus Wallenberg, Gunnar Sträng, Cristina Stenbeck och Olof Lagercrantz. Arbetet för olika medietyper och huvudmän skapar även utrymme för tankar om hur journalistiken fungerar inom ramen för Public service, en kommersiell marknad och mecenatskap.

En stressad läsare kanske inte förstår vad grejen är när sida på sida följer av bildade tankar från, som det har kommit att kallas, »döda gamla överklassgubbar«. Men den som ger Åke Ortmarks memoarer tid kan däremot finna en kunnig historieskildring, ett aktuellt debattinlägg och öppenhjärtiga reflektioner om livet. Ortmark skriver utförligt om makten, mediehistorien och lärdomarna från ett långt liv. Det finns all anledning av att nyfiket ta till sig när en av den tredje statsmaktens trotjänare öppnar upp sitt eget arbetsliv för granskning.

 

Joakim Rönnbäck är medlem i Liberal ­Debatts redaktionsråd.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar