Liberalismen inom Socialdemokratin

Socialdemokratin föddes ur en rörelse som förespråkade demokratin som instrument för att nå samhälleig förändring, och har alltjämt sedan partiets grundande 1889 fått tampas med radikala vänsterkrafter, vanligtvis ­kommunismen.

Någonting som vittnar om de liberala stråken i Socialdemokraternas historia är den nästan konstanta kampen mellan höger- och vänsterfalangerna i partiet. Ett viktigt strid togs i samband med att Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, tillsammans med vänster­oppositionen i partiet, år 1917 bröt sig ur och bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti.

Under Per Albin Hanssons samlingsregering kom även det prosovjetiska Sveriges kommunistiska parti att hållas utanför, en tradition av att hålla rent vänsterut som fortsatt fram till våra dagar. När Lars Ohly var »nummer två« i Vänsterpartiet och gjorde anspråk på att få leda partiet, ­uttalade Pär Nuder socialdemokratins ståndpunkt aldrig så tydligt:

»Det finns … ingen kommunism som är förenlig med demokrati. Det finns ingen kommunism som bygger på det vi demonstrerar för i dag – allas lika rätt och värde. Det finns ingen ›kommunism light‹, Lars Ohly. Kommunism är kommunism, är oförenlig med demokrati.«

Den socialdemokratiska organisationskulturen är en som väcker känslor. Ofta förknippas den med pampvälde i småkommuner, där ortens starke man tillsammans med den störste näringsidkaren kommer överens om vilken politik som bör bedrivas. Nationellt har det kanske främsta exemplet varit samverkan mellan familjen Wallenberg och Erlanders regering. Det finns dock en annan sida också, som partiets aktiva själva värnar starkt om: folkrörelsetraditionen.

Ibland glöms det bort av vilken stor betydelse de svenska folkrörelserna haft för demokratiutvecklingen i landet. Arbetarnas Bildningsförbund – ABF – bildades 1912 och har haft en enorm betydelse för att släppa lös den begåvningsreserv som funnits i den arbetarklass som inte hade möjligheter till annan utbildning än folkskola. Studiecirkelns struktur innehåller mycket av det vi ser som liberala dygder. Det är en liten, autonom sammanslutning som endast är beroende av deltagarnas entusiasm. Det finns heller ingen påtvingad styrning ovanifrån, även om många studiecirklar hjälper till med utbildningsplaner och bokinköp, för att minska enskildas arbetsbörda.

Dock skall det sägas att socialdemokratiska studiecirklar naturligtvis ofta syftar till att lära deltagarna om socialistisk politik, men ibland är det inte vad som görs, utan hur det görs som är viktigt. De aggregerade folkrörelserna har tillsammans skapat en ytterst god jordmån för framväxten av en svensk demokrati. De skapar ett resonabelt diskussionsklimat, där sansad debatt föredras framför domderande despoter.

Socialdemokratin kan också sägas präglas av en klädsam pragmatism, någonting som blev tydligt främst under 1980- och 1990-talet. När Socialdemokraterna åter fick regeringsmakten 1982, och de negativa konsekvenserna av sjuttiotalets expansiva och interventionistiska politik var ett faktum, börja de man se sig om efter områden att reformera. Flera av de refomer som gjordes kan ses som steg mot ett mer ekonomiskt liberalt Sverige, även om många reformer drevs igenom internt, utan någon större offentlig debatt.

1985 avreglerade man kreditmarknaden i det som kom att bli känt som »Novemberrevolutionen«. Reformen sågs inom den närmsta kretsen kring Kjell-Olof Feldt inte som någonting radikalt, utan var en funktion av den teknologiska utvecklingen vilket gjort att kreditmarknaden funnit nya vägar att kinggå gamla lagar och regleringar. Även arbetet med jordbruksreformen från 1991, som tyvärr aldrig fullt ut implementerades på grund av Sveriges EU-inträde, skedde till stor del bakom stängda dörrar. Det var en ekonomiskt liberal reform som kom till stånd genom att Ingvar Carlsson kunde placera moderata socialdemokrater på nyckelpositioner i Jordbruksdepartementet och den parlamentariska utredningen.

Andra pragmatiska reformer var de steg som under 1980-talet togs för att stärka autonomin inom flera statliga bolag, vilket banade väg för de privatiseringar som sedan skedde under tidigt 90-tal. Göran Perssons omfattande skuldsanering efter 90-talskrisen bör också läggas till under socialdemokratins klädsamma pragmatism. Det, tillsammans med avsåndstangande mot kommunismen och folkrörelsertaditionen, har tjänat både den ekonomiska liberalismen och den liberala demokatin i Sverige väl.

 

Victoria Nilsson är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar