Landsbygd är frihet

Går man tillbaka till Centerpartiets bildande 1910 såsom Bondeförbundet hittar man få om ens några liberala inslag. Avsikten var att skapa ett oideologiskt intresseparti specifikt för en viss yrkeskår, lantbrukarna. Snarast satte man en ära i att inte fjättras vid någon ideologi, som kunde riskera att komma i konflikt med bondeintresset.

Det är egentligen först med Fälldin som man överhuvudtaget kan skönja ideologiska linjer i Centern, vid sidan av de gängse intresse­politiska. Delar av dessa linjer kan betraktas som liberala. Tidigt i Fälldins politiska liv grundläggs en konsekvent icke-socialism, med tydlig betoning av äganderätten, som ju är den liberala ekonomins fundament.

Såsom en nödvändighet för ett stort och ledande parti (Fälldins centerparti samlade ju 25 procent av väljarkåren i mitten av 70-talet) ­började man emellertid famla efter ett ­ideologiskt allomfattande utanpåverk till de åsikter och linjer som vuxit fram organiskt. Begrepp som decentralism och ekohumanism är produkter av denna ambition. Till viss del var konstruerandet av en »centerideologi« också ett sätt att hitta en mittenideologi som var kontrasterande mot Folkpartiets liberalism.

Att använda begreppet liberal var över­huvudtaget aldrig aktuellt, tvärtom ansågs ordet direkt motbjudande.

De liberala drag man ändå kunde hitta i Fälldins Centerparti avtog med dennes avgång. 90-talet innebar en renässans för 50-talets kohandelspolitik mellan C och S.

Centerpartiets liberalism kan dateras först under detta millennium, 90 år efter bildandet, med Maud Olofssons tillträde på partiledarposten och återgång till Fälldins utgångspunkt att Centerpartiets naturliga hemvist var inom det borgerliga blocket (låt vara att Fälldin ogärna använde beteckningen borgerlig utan föredrog icke-socialistisk).

Med Olofsson har Centern med Fälldintiden som inspiration återgått till en marknadsliberal ekonomisk position. Men ett större värderingsskifte, kanske det politiskt viktigaste, är från kulturkonservatism till liberal radikalism i tolerans- och livsstilsfrågor. Och, kanske det svåraste av allt, Olofsson har lyckats få partiet att kapitulera inför beteckningen liberal, när innovationerna decentralism och ekohumanism misslyckats att få fäste.

Liberalismens provokationskraft inom Centern har visat sig i ett öppet missnöje från S-vänliga och EU-kritiska Johansson-centerpartister, även uttryckligen av denne själv. Att det väckt bestörtning att Stockholmscentern och ungdomsförbundet nu försökt göra det gamla Bondeförundet till ett strikt nyliberalt parti förvånar därför inte.

Men borde då inte en liberal bejaka denna utveckling?

Nyliberalismens bärare betraktar sin ideologi som den ursprungliga, rena liberalismen som därför bör ha tolkningsföreträde, medan de ser socialliberalismen som en förvriden gren på det liberala trädet där socialistiska gener ympats in.

Jag hävdar motsatsen. Socialliberalismen är den breda, svenska liberala kontexten inom vilken nyliberalismen utgör en sidodiskurs i ytterkanten, som sällan fångat fler än bara teoretiskt-politiskt intresserade som avfärdar den pragmatism som praktiskt förd politik kräver.

Med det synsättet snarare fjärmar sig Centern från den svenska liberala huvudfåran, om partiets nyliberaler skulle ha lyckats med att sätta partiets framtidsagenda. Dessbättre gick det nu inte så illa.

Centern har i stället goda förutsättningar att genomsyras av en liberalism på sina egna villkor, som naturligt harmonierar med såväl partiets såväl ursprung som drömmar. Men de verkar inte se det själva.

Centerns ideal är ett frihetligt samhälle. Frihetlig (liksom frisinnad) är svenska översättningar av det latinska liberal, med i huvudsak samma betydelse fast ändå med små, men inte oviktiga, nyansskillnader. Möjligheterna till icke-urbana livsvillkor utgör en frihetsdröm, som handlar om fysiskt utrymme att leva fria liv, och frihet från statligt resta hinder att själv skapa sitt levebröd genom företagande. Den drömmen är på ett självklart sätt också grön, eftersom människor i allmänhet instinktivt ser lantligt leverne som grönt, till skillnad från livet i stadens gråa betong.

Denna gröna frihetsdröm besjälar långt fler än dem som redan bor på landsbygden. Varför annars skaffar sig stadsbor sommarstugor för att byta storstadens stress mot landsbygdens frihet? Stödet för att det ska finnas en levande – fri – landsbygd är förmodligen betydligt mer utbrett än bland de som bor där.

Ambitionen om en levande landsbygd kan omsättas i frihetlig ideologi.

 

David Nyström är ledarskribent på Gefle Dagblad.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar