Inte helt konsekvent – men hopp finns

En vän uttryckte det för ett tiotal år sedan på följande träffande vis (fritt citerat ur minnet): »Alltså, det är det som är det fina med socialliberalismen: man kan vara social ibland, liberal ibland – man behöver inte ta så allvarligt på den här konsekvens-grejen.« Ett snarlikt intryck får man av att läsa förslaget från Folkpartiets programkommitté. Programmet inleds med ett förkunnande om att Folkpartiet »är Sveriges liberala parti« – men liberalismen snävas bara ett par punkter senare av till att handla om socialliberalism. Tidigt ges eko av John Locke och Thomas Jefferson, när det konstateras att vi »har alla rätt till liv, frihet och sökande efter lycka«. Snabbt krånglas dock budskapet till, när liberal individualism påstås vara »oförenlig med egoism« (utan att det definieras), och att liberal rättvisa handlar om att alla ska ha »rätt till självbestämmande«, »lika förutsättningar« och »jämlika möjligheter att göra sina egna livsval«.

Just jämlikhet i möjligheter, inte i utfall, brukar ofta användas för att särskilja socialliberal jämlikhetssyn från socialistisk eller socialdemokratisk dito. Ambitionen om allas lika förutsättningar må vara socialliberal och fin, men den torde av olika skäl ej vara praktiskt genomförbar. En person som är 2,10 m lång har väsentligt andra förutsättningar att bli framgångsrik inom basket än vad jag, som är 1,75 m, har – och det oavsett hur stark min vilja att bli basketproffs är, eller hur mycket offentliga medel som satsas på att subventionera basketträning för mig. I en värld med begränsade resurser är prioriteringar också nödvändiga – något som också erkänns indirekt, då programförslaget endast tar upp ett urval av områden. Vissa av avsnitten har mer liberal ton, andra mer social – i linje med min väns ovan citerade analys.

Avsnittet Människor i utveckling har fokus på skolan, kultur och jämlikhet. När det gäller högre utbildning, kultur och likabehandling är den generella tonen hyfsat liberal, medan skolpolitiken snarare är inriktad på hur ­skolan fungerar som system och åtgärdande av diverse brister än att grundas i ideologiska resonemang (att t.ex. »kunskap är skolans huvuduppdrag« och att »varje elev har rätt till likvärdiga förutsättningar« skriver nog många icke-liberaler under på också). Vissa mer politiskt laddade punkter, som försvar för valfrihet och etableringsfrihet för friskolor, finns dock med. På kulturområdet ligger mycket fokus på yttrandefrihet och konstnärlig frihet, och på hur kulturens beroende av staten och politisk kontroll bör minskas, vilket gör det till ett av de mest tydligt liberala avsnitten i hela programmet.

Avsnittet Välstånd inleds med ett tämligen kraftfullt försvar för en fri ekonomi, och en definition av jämlikhet som »inte innebär att alla ska ha det likadant, utan att alla kan förbättra sina livschanser«. (Se där – en viss skillnad mot definitionen av rättvisa i början av programmet.) Efter att tillväxt, äganderätt, konkurrens, fri företagsamhet och annat fint har lovsjungits så blandas begreppet »den socialliberala marknadsekonomin« in, utan någon riktig förklaring till vad som skiljer den från »vanlig” marknadsekonomi. Punkterna om handel, företagande, skatter, arbetsmarknad och migration är i stor grad liberala, men det är när jag läser punkterna om sociala stödsystem, vård och omsorg, funktionshinder m.m., som jag tror jag förstår synen på ekonomin. Frukterna av den tillväxt och det välstånd som den fria marknadsekonomin frambringar ska (till viss del) användas för att bekosta välfärdsstatens kärnområden. Men – och här är programmet väldigt tydligt liberalt – de åtaganden som ingår i detta ska kunna utföras av privata aktörer, brukaren ska ha stor valfrihet, och kvalitet ska vara i fokus som kriterium.

Det miljö- och energipolitikdominerade avsnittet Ett hållbart samhälle ger inte skäl för några längre utläggningar, då miljöpolitiken i liten utsträckning bygger på specifikt liberala principer (marknadsekonomi nämns, men så även den flummiga förvaltarskapstanken). Det sista avsnittet med åsiktspunkter, En demokratisk värld, är grundat i försvar för demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter, och innehåller inga påtagligt oliberala punkter. När det gäller utrikespolitik har klassiska liberaler och socialliberaler också traditionellt varit relativt eniga.

Sammanfattningsvis är min uppfattning att det, utifrån förslaget till partiprogram, finns fog för att säga att Folkpartiet har en betydande andel liberala åsikter. Det saknas ibland koppling mellan de ideologiska grunderna och den föreslagna politiken, och en del besvärande motsägelser förekommer. Man kan ändå hysa hopp om fortsatta steg i liberal riktning.

 

Patrick Krassén är fd redaktör för Liberal Debatt (2007-09) och leder tankesmedjan Timbros utbildningsprogram Stureakademin.

 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar