Gemenskaper innanför den yttersta cirkeln

Statsvetaren james fearon har ställt och besvarat frågan: »Hur blir en stat till? Antingen genom att vinna kontroll över en redan etablerad stat eller genom att skapa en ny.« Och just skapandet av nya stater är en ständigt aktuell fråga. Sommaren 2011 blev Sydsudan självständigt. Några månader senare godkändes Palestina som medlem av UNESCO. Och i Skottland planeras en folkomröstning om att lämna Storbritannien.

Secession och andra former av upprättande av nya stater får ofta långtgående konsekvenser, även för omvärlden. Hur hade Indien sett ut idag om det inte hade delats? Hur hade Kina sett ut om nationalisterna hade vunnit kriget över kommunisterna? Elller – en tanke som slår mig ibland när jag funderar kring stora globala kontrafaktiska scenarion – hur hade världen sett ut om Theodor Herzl hade lyckats övertyga 1800-talets sionistiska ledare att upprätta staten Israel i dåvarande Uganda?

Många gånger byggs identiteter och gemenskaper kring etnicitet eller religion. Ett uppenbart exempel är just Indiens delning. Anita Desai beskriver gripande i den självbiografiska romanen Clear Light of Day hatet mell­an hinduer och muslimer i 1947 års Dehli. Strävan att genom secession upprätta en ny stat kan lika mycket vara en strävan att lämna en redan befintlig gemenskap. Secessioner väcker därför flera intressanta frågeställningar kring gemenskaper, hur de överlappar varandra och dynamiken i hur gemenskaperna förändras över tid.

Gemenskaper grundas i exkludering. Vad gemenskaperna ska bygga på och vilka man väljer att identifiera sig med handlar i mångt och mycket om vilka som utesluts ur gemenskapen. Hur stark gemenskapen blir beror till viss del inte på hur mycket man har gemensamt med de som inkluderas, utan på hur lite man har gemensamt med de som exkluderas. Det är få saker som enar människor i samma utsträckning som en gemensam fiende. Det gäller såväl på mikronivå – exempelvis två kollegor på jobbet som starkt ogillar en tredje – som på makronivå – exempelvis när Irak invaderade Iran i september 1980.

En god vän förklarade sina reflektioner kring personligt engagemang på följande vis. Han menade att mänskligheten för de flesta består av cirklar. Som årsringarna på ett träd. I den innersta cirkeln finns familjen. I cirkeln utanför finns släkten. I nästa cirkel ens närmaste vänner. Sedan ens bekanta. Och så vidare. Tesen är att ju längre in den cirkel är som en människa befinner sig på, desto mer identifierar vi oss med och bryr oss om denne. Och de flesta skulle nog, om än undermedvetet, placera människor från samma land som en själv på en cirkel närmare mitten än människor som kommer från andra länder.

För oss som drivs av kosmopolitiska ideal kan nationalstatens starka band vara svåra att begripa. Men att idenfikation spelar roll för våra prioriteringar och vårt engagemang är tydligt. När man går och handlar mat brukar man inte känna någon särskild gemenskap med de andra i butiken om man inte känner dem sedan tidigare. Men skulle man åka med samma personer till ett främmande land vars språk man inte talar skulle det förmodligen vara annorlunda. Då är det plötsligt lätt att känna gemenskap med varandra. Sett till exemplet med cirklarna tillkommer då en ny yttre cirkel i form av människor som man inte talar samma språk som och som man inte delar medborgarskap med. Individer som i en annan kontext skulle befinna sig i den yttersta cirkeln känner man nu en gemenskap med.

Det är ingen slump att det på universitet startas många studentföreningar med etniska, nationella och religiösa särdrag. Svenska studenter som studerar på universitet i exempelvis London kanske går med i föreningar för svenska studenter just för att man känner särskilt starka band till sitt hemland när man befinner sig utomlands. Men i striden mot den brittiska regeringen om höjda terminsavgifter känner man gemenskap med alla studenter som inte vill ha dyrare utbildning, oavsett härkomst. Poängen här är att så länge det finns yttre cirklar att förhålla sig till kan man känna gemenskap med de som befinner sig innanför den yttersta cirkeln.

I situationer då yttre cirklar tillkommer – exempelvis genom brist på identifikation eller genom en gemensam fiende – stärks existerande gemenskaper. Skulle skottarna vara så benägna att lämna Storbritannien som de är idag ifall Storbritannien skulle hamna i krig igen? Förmodligen inte. Och i dessa tider av konflikter – när Iran utvecklar kärnvapen, när den egna befolkningen slaktas i Syrien och när en ny etnisk rensning håller på att utvecklas i Sudan – kan jag inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om planeten jorden någon gång blev attackerad.

Tänk om en utomjordisk invasion likt den i H. G. Wells The War of the Worlds skulle bli verklighet.

 

Simon Hedlin Larsson studerar nationalekonomi och statistik vid Columbia University i New York. Han är född i Taiwan, uppvuxen i Sverige och har tidigare bott i Storbritannien.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar