Avskedsbrev till FP

Folkpartiet och de svenska liberalerna har traditionellt värnat öppna gränser. Få har väl missat när Bengt Westerberg reste sig ur soffan när Ny Demokrati äntrade TV–studion efter valet 1991. De liberala förbunden har historiskt, med rätta, kunnat stå rakryggade bredvid den breda flyktingrörelsen. En av de mer samtida nycklarna till detta är det på många sätt fantastiska projektet Flyktingfonden, som ger pengar till papperslösa flyktingar och under den nuvarande ledningen fungerar utmärkt och åtnjuter respekt i flyktingrörelsen.

Men saker är inte guld för att man försöker se dem ur den mest glimrande vinkeln. Historia bygger ingen morgondag. Politiken är inte som förr. Liberala ungdomsförbundet står bakom invandrares skyldighet att underkasta sig diverse tester för att få bli medborgare, ett krav som inte ska ställas på dem med lyckan att födas inom vår nationalstats gränser. Invandrare ska inkomst–, bolags– och konsumtionsbeskattas, men de ska inte få rösta på de politiker som beskattar dem om de inte uppfyller vissa av ungliberalerna ställda krav.

Ett annat exempel är det Ullenhag skrev på DN Debatt: att invandrare ska behöva flytta till vilka platser som helst i landet där de blir erbjudna jobb för att få behålla sitt etableringsbidrag (de facto ett socialbidrag för de mest utsatta invandrarna). Idén försvarades med hur a-kassan ser ut. Det är en mycket märklig analogi: offentliga bidrag och frivilliga försäkringslösningar fyller två helt olika funktioner. En politik som bygger på att nyanlända som slitits från sina rötter ska tvingas flytta från platsen där de försöker etablera sig är inte integrerande, inte etablerande. Artikeln präglas (trots den FP–obligatoriska »invandring är bra«–passagen) av en kall hårdhet och en nyttokalkyl som aldrig är flyktingvänlig. FP:s enda argumentation kring invandring är nyttobaserad: tillväxt före människoliv.

I Stockholms län styr FP med alliansen aktiebolaget SL vars så kallade trygghetspersonal med hjälp av gränspolisen jagar papperslösa flyktingar utmed tunnelbanans spärrlinjer. Avgiftsfinansieringen av kollektivtrafiken, spärrarna och kontrollerna skapar inre gränser i Stockholm och förenklar statens deportationspolitik: låg skatt före människoliv.

Migrationsöverenskommelsen med alliansen och Miljöpartiet präglas av kortare handläggningstider för en »mer effektiv« utvisningsprocess, mer resurser och befogenheter till gränspolisen och mindre resurser till – därmed fler deportationer från – flyktingförvaren. FP har sålt ut flyktingrätten för lite arbetskraftsinvandring: arbetskraftsutbud före människoliv.

Men det som verkligen gör FP till flyktingarnas sämsta vän är det reservationslösa stödet till EU. Cecilia Malmström, folkpartistisk EU–kommissionär med ansvar för asylfrågor, förklarade i ett pressmeddelande i slutet av augusti sitt stöd till EUROSUR: en satsning på drönare som ska bevaka EU:s gränser i Medelhavet. De ska rekognosera åt kustbevakningen om båtar med flyktingar som är på väg till Europa. Medelhavsländernas kustbevakningar tvekar inte att skjuta skarpt mot båtarna snarare än att rädda dem däri – varje år omkommer 1 500 flyktingar i Medelhavet. Om flyktingarna mot förmodan kommer i land placeras de i enorma läger, barn som vuxna, helt uppenbart i strid med Genèvekonventionen. I Malmströms pressmeddelande står att läsa att projektet är ett »avgörande verktyg för att rädda invandrare som riskerar sina liv«. I FP–ögon står tydligen robotar för den mest mänskliga flyktingpolitiken.

LUF borde göra mer. Det räcker inte med Flyktingfonden som alibi. Bristen på kritik av partiet är ibland häpnadsväckande, även om vissa tonförändringar har skett på senare tid. LUF har en konstruerad självbild av att vara antirasistiska aktivister – det är de inte. Att leta efter LUF–representanter i deportationsblockader (som gör reell skillnad) eller i antirasistiska publikationer är att leta efter nålen i höstacken. I den breda flyktingrörelsen syns med några undantag liberaler sällan. Det är svårt att veta om tystnaden grundar sig i pragmatisk partivänlighet eller i ren ovilja att stödja flyktingar mer än i handlingsprogrammet.

Efter snart tre år i flyktingrörelsen – tre år av att ha gömt och hjälpt flyktingar med sysselsättning, blockerat deportationer och hjälpt papperslösa med juridiska problem – har jag nu stolt lämnat mitt FP–medlemskap bakom mig: människoliv före partilojalitet.

 

Adam Tiwe är juridikstudent vid Stockholms universitet. Aktiv i Liberala ungdomsförbundet och Folkpartiet 2007–2012. Numera medlem i Miljöpartiet.

E-post: adamtiwe@gmail.com

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar