Visum används som vapen

En ständig oro för mängden flyktingar och en kallsinnig attityd mot principer har gjort att det som kallats ett historiskt arbete för värnandet av asylrätten – införandet av en EU-gemensam flyktingpolitik – enbart är kludd i marginalerna. För vad hjälper ens det bästa av asylsystem den som inte ges tillgång till det?

Vissa katastrofer – flodvågor, jordbävningar – skapar solidaritet mellan människor, leder till evakueringar och skrammel från insamlingsbössor. Politiska katastrofer skapar istället isolering. Inget bösskrammel – varken militärt eller monetärt – till skydd för civilpersoner hörs. Idag kan en person som väljs ut av FN bli kvotflykting och handgripligen lyftas ut ur ett land – men de är få. En annan person kan få fristad efter att hon med hjälp av flyktingsmugglare tagit sig hit. Men ingen kan för egen maskin på laglig väg ansöka om vårt skydd. Ingen kan utan att på farliga, dyra och olagliga vägar riskera sitt liv ta sig till EU och söka asyl.

Världen har inte alltid sett ut så här. Vi kan lära av historien, exempelvis av de evakueringar som gjordes under krigen i f.d. Jugoslavien, efter bombningarna av Kosovo. 1999 flögs nästan 5000 flyktingar från Kosovo till skydd i Italien, i linje med en lagstiftning som tillät tillfälligt skydd av personer i icke-EU-länder i utsatta situationer. Den lagstiftningen finns inte mer, men möjligheten att evakuera civila ur en konflikt borde finnas – EU borde ta fram sådana system, Sverige borde ta vid om EU misslyckas. Historien har mer inspiration att erbjuda. Vi skulle kunna lära av Nansenpassen eller av Wallenbergs skyddspass, eller av avskräckande exempel som svensk visumpolitik under 40-talet och 90-talet. Politik för att hålla folk ute håller dem kvar i konflikter – vi stänger flyktvägar. Kan vi inte evakuera civila måste vi kunna lova att när en konflikt bryter ut, när våldet är urskillningslöst och civila skadas utan åtskillnad, ska gränspolitik som hindrar flykt – främst visumtvång – hävas.

Idag är det tvärtom. När hjälp behövs som mest dras den tillbaka. I somras såg vi ett ovanligt, och övertydligt, exempel på detta – det syriska ungdomslaget som sökte visum för att spela fotboll i Göteborgs Gothia Cup. Trots att laget beviljats visum flera år tidigare nekades de nu – ogenerat för att »Migrationsdomstolen har bedömt att säkerhetssituationen i Syrien för närvarande är mycket allvarlig och sådan att risken för att viseringssökande från Syrien stannar inom Schengenområdet efter viseringstidens utgång är mycket hög«. Ett annat sommarexempel var de tolkar som arbetat för den svenska militären i Afghanistan.  Hotbilden mot dem ökar när vår militär nu lämnar landet, men när de bad om att få asyl i Sverige nekades de. Inte för att någon tvekade på deras utsatthet, utan för att asyl måste sökas på plats i Sverige samtidigt som inresevisum vägras den som behöver söka asyl.

Visum används som ett verktyg för att hålla ute asylsökande. Folkvalda politiker säger sällan så, utan talar istället om brottsbekämpning och reglerad invandring, arbetskraft. Det rimliga är att syna deras kort och driva krav på asylvisum. Idén att ha ett visum för asylsökande har visserligen sina svårigheter. Asylprövningen får inte flyttas ut till ambassaderna; de ska bevilja visum, inte asyl.

Det bör också vara klart för den som söker hur sannolikt det är att få skydd. Man ska inte kunna luras att lägga pengar på en onödig resa till Sverige, och asylsystemet ska inte belastas av prövningar som är ogrundade. Men det är inte ogrundade ansökningar man räds när man försvarar visumtvång. Det är välgrundade. Vi ser det nu, i debatten om flyktingarna från Syrien. Oron gäller inte mängden människor som drivits på flykt utan mängden människor som klarar sig hit – och problemet är inte att personer som inte har flyktingskäl kommer söka asyl, utan att personer som helt uppenbart har flyktingskäl kommer söka asyl, personer som kommer få bifall och stanna.

Idén om asylvisum är inte plockad ur luften. Flera europeiska länder har tillåtit flyktingar att söka asyl via ambassader eller ansöka om asylvisum där (exempelvis via österrikiska, italienska, franska, holländska, spanska, brittiska och danska ambassader, via Danmarks så sent som år 2002). Ett antal andra länder (Portugal, Luxemburg, Belgien, Irland och Tyskland) har genom tiderna tillåtit någon form av begränsad tillgänglighet via sina ambassader, exempelvis minoritetsspecifika inresetillstånd och tillfälliga uppehållstillstånd i tid av konflikt. Utanför EU kan vi se att Schweiz så sent som i juni i år stängde möjligheten för asylsökande att söka asyl via deras ambassader. Systemen finns – viljan gör det inte.

Vissa EU-länder har med dagens politik befriat sig från ansvar för världens flyktingar. Nu ska reglerna kring flyktingmottagande bli EU-gemensamma och detta är rätt väg att gå. Den ojämna ansvarsfördelningen har inneburit att de som ändå tagit visst ansvar blivit mer benägna att stötta förslag om skarpa gränser för att deras flyktingmottagande inte ska öka, vilket gjort att de länder som inte tar ansvar sluppit stå ensamma som försvarare av högre murar. Givetvis är lösningen ett delat europeiskt ansvar, för mängden flyktingar som lämnar konflikters närområde är inget problem för en samarbetande union. Likväl handlar debatten uppseendeväckande nog om rättvisa mellan EU-länderna, inte rättvisa för den asylsökande.

Sverige stoltserar med att vi är ett av Europas länder som ger många flyktingar skydd, men idén att stå upp för asylrätten och göra det lagligt att komma hit är politiskt onämnbar.  Många goda debattörer försvarar dagens nivå på antal asylsökande – bestämd framför allt av smugglarnas kapacitet – men mycket få kan tänka sig att öppna vägar för fler. De som sipprar igenom de stängda gränserna tycks redan fylla det upplevda maxantalet för hur många som kan få söka skydd. Idén om att stå upp för en principiellt hållbar politik där asylrätten värnas bedöms därmed alltför radikal.

 

Frida Johansson Metso är psykolog på Röda Korsets center för torterade flyktingar och ledamot av Folkpartiets partistyrelse.

 

 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar