Vi skjuter oss själva i foten

Enos Banks bor i en husvagn i Appalacherna i den amerikanska delstaten Kentucky. Han pratar obegriplig engelska, bär cowboy-hatt och går omkring med ett gevär som promenadkäpp. Han är urtypen för den sortens amerikaner vi européer gillar att gotta oss åt. Överviktig, högljudd, fattig. Enos lever på de 521 dollar i månaden han får i socialbidrag.

Mbwebwe Kabamba är chefskirurg på det största sjukhuset i Demokratiska republiken Kongo. Han delar ett fyrarumshus utan rinnande vatten med tolv familjemedlemmar. De har bara råd att äta kött ett par gånger i månaden. Efter 28 år som läkare tjänar Mbwebwe 250 dollar i månaden, mindre än hälften av vad Eno får i bidrag. Det vi ser som fattigdom eller utslagenhet i ett rikt land är lyx för någon som tillhör den övre medelklassen i ett fattigt.

Om genomsnittsafrikanen kunde flytta hit och leva på svenskt existensminimum skulle han eller hon få det fem gånger bättre än i hemlandet, och då har de högre svenska priserna redan räknats in.

Vi vill att fler ska ha det som i USA och färre som i Kongo. Det lättaste sättet att göra verklighet av det är att låta människor migrera. En flytt från ett rikt till ett fattigt land är utan jämförelse det mest effektiva vapnet i kampen mot den globala fattigdomen. Helt fri global migration skulle kunna fördubbla världsekonomin, eller mer.

Även för de som blir kvar i utvandrarlandet finns det vinster att hämta. De pengar som utvandrarna skickar hem till nära och kära, så kallade remitteringar, uppgick år 2010 till hela 440 miljarder dollar. Det är mer än tre gånger så mycket som det globala biståndet samma år.

Till skillnad från traditionellt bistånd som ofta kanaliseras via mottagarlandets regering går remitteringar rakt ner i hushållskassorna. I ett land där remitteringarna ökar med tio procent per invånare minskar antalet människor i extrem fattigdom med 3,5 procent.

Den kanske vanligaste kritiken mot migration från fattiga till rika länder är så kallad »brain drain«, på svenska ibland kallat kompetensflykt. När människor med utbildning och erfarenhet lämnar landet finns det risk för att utvecklingen hämmas. Det kan vara ett allvarligt problem.

Det mesta talar dock för att farhågorna är överdrivna, och att fördelarna överväger. Möjligheten att flytta till ett rikare land lockar nämligen många fler till attraktiva utbildningar än som sedan faktiskt flyttar. När de en gång pluggat klart väljer många att stanna hemma hos familj och vänner, i stället för att ge sig av till det okända. Enligt flera studier blir nettot för det fattiga landet positivt.

Den vanligaste ekonomiska frågan i den svenska invandringsdebatten handlar om effekterna på mottagarlandets offentliga finanser. I länder som Australien, Storbritannien och USA är invandringen en statsfinansiell tillgång. Det var den i Sverige också, fram till omkring 1980. Sedan dess har välfärdsstaten byggts ut och arbetskraftsinvandringen har ersatts av flyktinginvandring. Och numera innebär invandringen en statsfinansiell belastning, på mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Detta på grund av den låga sysselsättningsgraden bland utrikes födda. När många lever på bidrag i stället för att jobba får de mer från staten än vad de betalar in. Det behövs reformer för att få in fler invandrare på arbetsmarknaden.

Det är dock inte immigrationens statiska effekter på de offentliga finanserna som är det mest intressanta, utan om vi på det hela taget får det bättre eller sämre av invandringen. Svaret är tydligt: vi får det bättre. Forskningen är mycket samstämmig om att immigration har positiva effekter på mottagarlandets ekonomi. Forskarna diskuterar inte om det finns några vinster, utan hur stora dessa är. Och dessa dynamiska effekter är långt viktigare än de statsfinansiella.

George J. Borjas, den mest profilerade skeptikern bland migrationsforskarna, har myntat begreppet invandringsöverskottet (immigration surplus). Med det menade han inte överskottet på invandrare, utan det ekonomiska överskott som invandrare skapar åt ursprungsbefolkningen.

Invandringens största bidrag till tillväxten kommer av att kompetensen blir mer varierad. Ju mer olika saker vi kan, desto större möjligheter har vi till specialisering. Och ju mer vi specialiserar oss, desto rikare blir vi. Det är samma mekanism som gör att vi tjänar på internationell handel.

Vi tjänar alltså mer på invandringen ju mer olika oss invandrarna är. Att Afghanistan, Somalia och Irak är stora sändarländer bådar alltså gott, åtminstone ur detta perspektiv. Dessutom kan själva befolkningsökningen ge ökade möjligheter till skalfördelar.

Vidare fungerar invandrare ofta som smörjmedel på arbetsmarknaden. De tar jobb som infödda inte vill ha och fyller upp arbetsplatser med brist på folk. En svensk studie visade exempelvis att invandrare är mer geografiskt rörliga när det gäller att flytta från gamla jobb till nya. Det är viktigt i ett land som Sverige, med arbetskraftsbrist på vissa ställen och arbetslöshet på andra.

Företagande är en annan ekonomisk företeelse som är tätt förknippad med migration.

Ett antal stora amerikanska företag som Google, Intel, PayPal, eBay och Yahoo har minst en invandrare som grundare. Nästan en tredjedel av USA:s alla entreprenörer är utrikes födda. Även här hos oss driver invandrare företag oftare än infödda. Utrikes födda har de senaste åren stått bakom vart sjätte nystartat företag.

Migration bidrar även till ökad utrikeshandel. Forskning visar att när antalet invandrare från ett land ökar med tio procent ökar vår export dit med i genomsnitt sex procent. Även om handeln med länder som Somalia och Afghanistan av naturliga skäl är begränsad säljer vi varor till Iran för ett värde som motsvarar 57 000 årsplatser på dagis.

Fri rörlighet för människor är det utan jämförelse viktigaste vapnet i kampen mot världsfattigdomen. Det är en skam att våra murar mot omvärlden gör det uddlöst. Att vi själva förlorar på politiken är en ödets ironi. Vi håller världens fattiga i misär genom att skjuta oss själva i foten. Det är fel, såväl intellektuellt som moraliskt.

 

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt är liberala författare och debattörer. De kom nyligen ut med Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser (Hydra Förlag, 2012).

 

 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar