Pia Kjærsgaard är inte Jimmie Åkesson

Den 15 september 2012 hände något viktigt. Fokus i dansk politik flyttades. Ett särskilt dramatisk händelseförlopp var det emellertid inte frågan om. Pia Kjærsgaard lämnade över ordförandeskapet i Dansk Folkeparti till kronprinsen Kristian Thulesen Dahl. Det tilltänkte partiledaren var kronprins i bokstavlig mening. Redan när Kjærsgaard bildade partiet ingick det i planen att Thulesen Dahl en dag skulle ta över.

Men låt oss vrida klockan tillbaka nästan fyra decennier. Många minns kanske Mogens Glistrup som främlingsfientlig högerpopulist. Advokaten och skattesmitaren Glistrup började dock sin politiska bana som högljudd motståndare till välfärdsstatens skattetryck och statsbyråkratins förmynderi. Invandrarhatet blev framträdande först senare.

I soffan hemma i Köpenhamnsförorten Gentofte satt Pia Kjærsgaard och fascinerades av Glistrups frispråkighet. Tidigare hade hon röstat borgerligt och i förekommande fall på socialliberala mittenpartiet Radikale. Glistrups förmåga att på ett underhållande och respektlöst sätt ställa alla invanda föreställningar på ända, väckte Kjærsgaards intresse. Hon inte bara röstade på Glistrups skapelse Fremskridtspartiet, efter ett par år som sympatisör engagerade hon sig även i lokalföreningen.

Kjærsgaard visade sig vara en naturbegåvning. Lokaltidningens insändarredaktör bombarderades med alster av vitt skilda slag. Snart hade hemmafrun som jobbat extra i hemtjänsten förvandlats till en fullblodspolitiker. När 1970-talet övergick i 1980-tal hade hon gjort sig ett rykte om att vara en av Fremskridtspartiets stjärnor. Det är också vid den här tidpunkten som fixeringen vid »de fremmede« börjar bli tydlig.

I takt med att hennes inflytande ökade möttes hon också av en växande skepsis hos ledningen, det vill säga hos Glistrup själv. Motsättningarna eskalerade yterliggare när partigrundaren dömdes till fängelse för skattebrott och Kjærsgaard lade beslag på vikariatet som ledare. 1990-talet präglas av hårda interna stridigheter där Kjærsgaard till sist beslutade sig för att lämna Fremskridtspartiet åt stt öde. Den 6 oktober 1995 startade hon Dansk Folkeparti tillsammans med folketingsmedlemmarna Kristian Thulesen Dahl, Poul Nødgaard och Ole Donner. De två förstnämnda fungerade som hennes två närmaste handgångna.

Kjærsgaard hade organisationsformen klar för sig från början. Härdad efter inbördeskriget i Fremskridtspartiet formulerade hon ledorden: svårt att komma in, lätt att kastas ut. I praktiken handlade det om att hon styrde sitt parti som ett företag. Den främlingsfientliga koncernen kontrollerades med järnhand av Kjærsgaard och hennes två kompanjoner.

Det var väl knappast så att Lars Leijonborg bättrade på Kjærsgaards siffror när han ställde sig i en dansk tv-studio för att möta henne i debatt hösten 2002. Däremot var FP-ledaren ett ganska bra exempel på hur Pia helst ville ha sina motståndare. Gärna akademiker. Allra helst med klara drag av storebror (läs svensk). I det sammanhanget finns det inget bättre än en liberal från andra sidan sundet. Det ger maximala poäng på Dansk Folkepartis fördomsskala.

Kjarsgaard fulländade konsten att välja sina strider. Hon viftade sitt indignerade finger åt allt som hon uppfattade som konstigt och inte passade in i hennes Danmark. Under Kjærsgaards ledning klättrade verklighetens folk upp på barrikaderna. Så såg i alla fall självbilden ut.

På partiets youtube-kanal finns ett klipp där två vettskrämda medlemmar av folketinget vågar sig in på en så kallad Bodega. En bodega är ett klassiskt danskt ölhak som företrädesvis gästas av personer med en stor förkärlek för alkoholhaltiga drycker. Med sig har de båda politikerna en rödbrusig trubadur som snart stämmer upp i en hyllningssång till rätten att röka på krogen. A-lagarna tittar klentroget på folketingsmedlemmarna medan Ulf-Lundell-kopian skrålar i bakgrunden. Filmklipp är en lämplig illustration till hur Dansk Folkeparti arbetar. Partiet vill gärna framstå som uttolkare av det typiskt danska, den enda politiska kraft som står upp för »the danish way of life«. Varje tillfälle att vifta med den rödvita flaggan tas omsorgsfullt till vara.

Lyckligtvis är verkligheten mer komplicerad än så. Från en svensk mediehorisont verkar det ibland som att alla danskar som inte har en examen i kulturgeografi eller litteraturvetenskap och som inte bor i Köpenhamn, har främlingsfientliga åsikter. Något monopol på danskhet har partiet aldrig lyckats etablera. Det är till och med tänkbart att gästerna på bodegan röstar på någon av de kulturradikala motståndarna.

Pia kjærsgaard är inte Jimmie Åkesson och Jimmie Åkesson kommer förhoppningsvis aldrig att bli Pia Kjærsgaard. Även de som hört till motståndarsidan under hennes tid i politiken tillstår att hon varit en oerhört skicklig strateg. När avgången aviserades skrev borgerliga Weekendavisen att Kjærsgaards eftermäle mer handlar om det som förenar än det som splittrar i dansk politik. I klartext betyder det att hon tillåtits sätta den politiska dagordningen. De etablerade partierna har under en alltför lång tid låtit sig manipuleras av Dansk Folkeparti.

Även om jag har svårt för svensk självgodhet kan jag konstatera att politiken i Sverige inte rört sig i motsvarande riktning. Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen men har inte lyckats dominera politiken på samma sätt som meningsfränderna på andra sidan Öresund.

Det ska vi vara oerhört glada för.

 

Carl Lagerqvist är tidigare redaktör för Liberal Debatt, han har psykologexamen från Uppsala universitet och påbrå från Ærø i Danmark

 

 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar