Liberalt historiemedvetande

När hyllade fredrik reinfeldt senast någon betydande föregångare i sitt parti? Vilken inspiration hämtar han från konservativa eller moderata insatser i svensk politik?

Partier med anor brukar vårda sin historia, påminna om pionjärinsatser och gärna återvända till sina ursprungliga frågor. På den borgerliga sidan är det främst Folkpartiet som har en sådan tradition, i kraft av ett förflutet som de flesta kan uppfatta som berömvärt i det väsentliga och samtidigt relevant för framtiden. Moderaterna vill betraktas som det nya arbetarpartiet och som förvaltare av det trygga, stabila folkhemmet. Då går det inte att sola sig i minnet av Arvid Lindman och Gösta Bohman. Ingen röstar på Reinfeldt för att han personifierar ett stort politiskt arv. Centern påminner sällan om sin historia som socialdemokratiskt stödparti. Kristdemokraterna visar ingen stolthet över sitt ursprung i namninsamlingen för kristendomsundervisning, en protest mot tankefrihet i skolan.

Om liberala insatser i olika skeden finns en ganska omfattande litteratur. I egen regi har Folkpartiet gett ut bland annat antologierna På liberalismens grund 1953 och Liberal ideologi och politik 1984. Om Karl Staaff och Bertil Ohlin finns stora biografier, och flera kända liberaler har skrivit memoarer. Liberala pionjärer kom ut 2002, en antologi om den liberala pressen under hundra år, Stridsfrågor och stilbildare 2005. Mycket har skrivits om den frisinnade folkrörelsen och dess relation till liberala kulturradikaler.

Men vad av allt detta är levande historia bland folkpartister 2012?

Skillnaden mellan alliansen och arbetarrörelsen är slående. Socialdemokraterna odlade sin historia nästan från begynnelsen, som Åsa Linderborg visat i en doktorsavhandling. Redan 1892 utkom Några drag ur socialismens historia i Sverige av August Palm. Partiet och LO har finansierat otaliga böcker om rörelsens genombrott och långa glansperiod: biografier över ledargestalter, översiktsverk, jubileumsskrifter, antologier. Arbetarrörelsens historiebild har blivit hegemonisk. Den svenska modellen betraktas inom och utanför Sverige, även av samhällsforskare, som en socialdemokratisk modell. Vikten av detta historiekapital visade sig när partiet i år fick en ny ledare som tycktes personifiera vad arbetarrörelsen stått för genom alla skeden.

Efter att ha följt förvecklingarna på arbetsmarknaden som journalist under lång tid började jag omkring sekelskiftet studera hur det svenska kollektiva systemet växte fram från sent 1800-tal. Källorna avslöjade att den etablerade historiebilden var i väsentliga delar förvrängd. Sammanhang av stor vikt för den som vill förstå Sveriges politiska och sociala utveckling hade lämnats oförklarade. Det gäller inte minst liberalernas hållning till fackföreningarna och de fackliga fri- och rättigheterna.

Särskilt under 1970-talet och senare har arbetarrörelsens historieskrivare utmålat de tidiga liberalerna som antifackliga. Så här kunde det låta:

»Liberalerna var motståndare till kollektiva insatser och blev därför från början fientligt inställda till fackföreningar, om de hindrade kapitalets utveckling. Om det skulle förekomma facklig verksamhet skulle den ske i samarbete med arbetsgivarna. Det innebär att liberalerna förnekar att det finns motsättningar mellan arbete och kapital, den idén är i stället grundläggande för socialismen.« (Fackföreningsrörelsen i Sverige, Rune Nordin 1981.)

»Som så ofta när den politiska liberalismen kommer i konflikt med den ekonomiska fick de politiska friheterna vika. De arbetare som bildade fackföreningar – – – sparkades och svartlistades, och särskilda lagar trumfades igenom för att försvåra sådana tilltag i fortsättningen.« (Mellan anpassning och motstånd, Örjan Nyström 2000.)

Liberalerna ville väl, enligt en representativ skribent (Hans Haste 1988): »Men de kunde inte förmå sig att acceptera de kollektiva medel som den vaknande arbetarklassen tog i sin tjänst. Därför uppstod denna skilsmässa mellan liberalism och arbetarrörelse.«

Vissa händelser, som Stripakonflikten 1926 och tragedin i Ådalen 1931, har svepande men felaktigt använts för att utmåla i synnerhet frisinnade och liberaler som oförstående och hjärtlösa inför arbetarnas rättmätiga kamp.

En del äldre skribenter, som Sigfrid Hansson (bror till Per Albin) och LO-historikern Ragnar Casparsson, gav en mer rättvisande bild, men även hos dem saknades försök att redovisa det stora mönstret i liberalernas sätt att förhålla sig till fackföreningar. Och liberala skribenter under senare tid har inte visat intresse för saken – kanske därför att fackföreningsrörelsen under »det galna kvartsseklet« 1970-95 svårt skadade sitt anseende bland borgerligt sinnade.

Det första svenska fackföreningsprogrammet skrevs av liberalen Anton Nyström, som grundade Stockholms Arbetareinstitut; fackföreningarna dominerades under 1880-talet av liberala arbetare; Karl Staaff var under 1890-talet arbetarnas advokat i viktiga rättegångar, bland annat om fackets rätt att öva moraliska påtryckningar på strejkbrytare, och hyllades för sin insats av Hjalmar Branting; den liberala pressen stödde fackföreningarna och underlättade det fackliga genombrottet i opinionen; som tungan på vågen i riksdagen från 1905 röstade liberalerna ner alla förslag till antifacklig lagstiftning; liberaler och socialdemokrater genomdrev tillsammans åttatimmarslagen 1919.

Lagen om medling i arbetstvister och lagen om offentlig arbetsförmedling (med lika inflytande för arbetsgivare och fackföreningar) tillkom båda på förslag av Karl Staaffs regering 1905-06. Lagen om kollektivavtal 1928 byggde på en proposition av en frisinnad och liberal regering under Carl Gustaf Ekman. Idén var att staten skulle vara neutral mellan parterna och så litet som möjligt blanda sig i deras intressekonflikter. En tvingande regel var att en part inte får ta till konfliktvapen för att genomdriva en viss tolkning av ett kollektivavtal. Tack vare vågmästarpositionen i riksdagen var liberalernas linje politiskt styrande, vilket medförde att det kollektiva systemet i Sverige blev mera autonomt än i något annat land. På den grunden ingick SAF och LO Saltsjöbadsavtalet 1938. Om Högern eller Socialdemokraterna bestämt politiken skulle staten ensidigt ha gynnat den ena parten, avtalsfrågorna hade politiserats och samförstånd mellan SAF och LO blivit omöjligt.

Hans T. Flodén har påpekat att arbetarfrågan »utgjorde huvudtemat för de liberala framstötarna i Sverige under 1880- och 90-talen«. Att integrera arbetarklassen i ett samhälle med fritt konkurrerande företag och enskild äganderätt var ett centralt mål för den liberala politiken under hela den tid Socialdemokraterna var i opposition, och även senare. Medlen var allmän rösträtt, fackliga fri- och rättigheter, skolreformer och en aktiv socialpolitik (inklusive en effektiv alkoholpolitik). E. H. Thörnberg lanserade 1920 uttrycket social-liberal om partiets linje.

Det liberala engagemanget bidrog till att arbetarrörelsen växte sig stark samtidigt som den blev mindre doktrinär och socialistisk än på andra håll. Samverkan mellan liberaler och socialdemokrater inom breda fält gynnade reformismen och sågs med ovilja av den socialdemokratiska vänstern. Liberalernas politik var inte röstvinnande. Efter deras stora valförlust 1920 rapporterade över hälften av valkretsarna att tillbakagången främst berodde på åttatimmarslagen, som Högern och Bondeförbundet hade hetsat emot.

Liberala partier trängdes tillbaka i flertalet länder i detta skede, men Folkpartiet förblev trovärdigt som ett reformparti, vilket möjliggjorde en andra storhetstid under Bertil Ohlin. Socialdemokraternas regleringstänkande i slutet av andra världskriget medförde en strid om planhushållning och socialism 1944-48, där Folkpartiets liberala profil blev tydlig. I pensionsstriden 1957-59 insåg Ohlin att regeringspartiets ATP-förslag var ekonomiskt ohållbart, men det blev ändå grunden för socialdemokratins dominans under hela 1960-talet.  I samma skede gynnades Folkpartiet av ett inflöde av unga liberaler, som så småningom kom att bestämma partiets politik. Den lärdom de tog med sig från pensionsstriden var att det parti som lyckas framstå som mest löntagarvänligt har störst chans att vinna valen.

Det medförde att Folkpartiet under 1970-talet hjälpte till att politisera så gott som allt som rörde arbetsmarknaden, både arbetsrätten, skatte­politiken och lönebildningen. När resultatet visade sig i form av hög inflation, utebliven tillväxt, ständiga underskott och sammanbrott för den svenska modellen greps Folkpartiet av vånda och tveksamhet. Nyliberala impulser i den internationella debatten och arbetsgivarnas antifackliga argumentering efter striden om löntagarfonder gjorde intryck på många. Felet låg, menade man, i det fackliga systemet, inte i den politisering av arbetsmarknaden som partierna gemensamt bar ansvaret för.

Moderaterna ville i det skedet radikalt omgestalta, eller rentav avskaffa, de kollektiva relationerna på arbetsmarknaden. Anställningsavtal skulle vara individuella, överenskommelser för en hel grupp skulle inte vara bindande. Det var en återgång till hur Högern resonerat 1905. Men Reinfeldt, Borg och Littorin ändrade radikalt partiets linje. De var mer pålästa än de ledande folkpartisterna och insåg styrkan i Saltsjöbadsmodellen, som var en produkt av det fackliga systemets autonomi (betingad av de tidiga liberalernas hållning). De nya Moderaterna ville försona sig med fackföreningsrörelsen. Det kan man knappast säga om Folkpartiet, som solidariserat sig med arbetsgivarintresset i viktiga symbolfrågor. Arbetsrätten är det politiskt ömtåligaste området där Folkparitet står till höger om Moderaterna.

Positionen som mittenparti har ingen större betydelse så länge regeringsmakten är fast förankrad i en borgerlig koalition eller, som förr, hos Socialdemokraterna. Men Sverigedemokraterna och dagens Vänsterparti är opålitliga stödpartier, och en ekonomisk kris eller politisk splittring inom båda blocken kan framtvinga ett bredare samarbete. Det skulle vara ett önskeläge för ett mittenparti.

Men vart tar Folkpartiet vägen om Socialdemokraterna föredrar att göra upp med Moderaterna? Att bli ett parti på den borgerliga ytterkanten är främmande för dess tradition och självbild som ett folkrörelseparti. Folkpartiet har sedan begynnelsen velat vara ett idéparti med förmåga att överbrygga intresse­motsättningar och att samla anhängare ur alla samhällsskikt.

De politiska beslut som förde Sverige ur 90-talskrisen fattades över blockgränsen. Idag är traditionalister hos Socialdemokraterna och Moderaterna missnöjda, de talar om idélös­heten hos de egna, men man bör inte hålla för otroligt att både Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt håller en dörr på glänt för en stor koalition, bland annat för att underlätta en återgång till Saltsjöbadstraditionen på arbetsmarknaden. Historiemedvetna folkpartister vill se det egna partiet som dörröppnare mellan blocken, den dag behovet blir akut.

 

Svante Nycander är författare och journalist och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter.

 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar