Liberal opposition i EU-politiken

Europas problem är för lite liberalism. I en lång rad ekonomiska och politiska och frågor kan Europas problem hänföras till att EU-politiken domineras av andra politiska rörelser eller av byråkratier som inte är färgade av liberala värderingar. Inför valet 2014 är det viktigare att företräda en så kraftfull liberal politik som möjligt – inte att skydda institutionen EU. I många frågor innebär det att vi liberaler måste bedriva »oppositionspolitik« inom EU. På längre sikt är det den politik som bäst stärker Europatanken och EU som institution.

För att kunna formulera lösningar på Europas ekonomiska problem behövs en tydlig analys av dess orsaker. Europas ekonomiska kris är i grunden inte en efterfrågekris som till sin karaktär kan jämföras med depressionen på 1930-talet som till exempel Dagens Nyheters Peter Wolodarski menar. Det är inte heller i grunden en valutakris (»eurokris«), något som både vänsterekonomer och klassiska liberaler gärna uppehåller sig vid. Krisen beror istället i första hand på att EU och ett flertal medlemsländer under lång tid har fört en politik som hindrar ekonomisk tillväxt och strukturomvandling. Det är en politik som kännetecknats av socialism, klientelism och ett allmänt behov av protektionism, kontroll, reglering och centralisering. Tillsammans med en politisk oförmåga (eller möjligen ideologisk ovilja) att begränsa offentliga utgifter och privat skuldsättning har denna politik lett till en skuldkris. Skuldkrisen har i sin tur gett upphov till en bankkris i länder som Irland och Spanien.

EU:s ekonomiska bekymmer är med andra ord att den ekonomiska politiken har haft allt annat än liberala utgångspunkter. Om denna utveckling fortsätter är risken stor att unionen sjunker ner i en ekonomisk stagnation utan slut som dränerar den på politisk solidaritet och till slut leder till dess upplösning. Det får inte hända.

När Frankrikes EU-minister, socialisten Bernard Cazeneuve, i höstas argumenterade för att EU:s jordbruksstöd inte får minska därför att de »stödjer en livsmedelssektor som genererar en enorm tillväxt«, illustrerar han dessvärre ett typiskt synsätt inom EU. Trots att uttalandet är absurt – fullt i klass med en del konservativa amerikanska politikers syn på världens tillkomst – är det få som reagerar på det. Cazeneuves uttalande ses tvärtom som ett fullt rimligt recept för att få Europa på fötter igen.

Listan över områden där likartade synsätt hindrar Europas ekonomiska utveckling kan göras lång: Det var länge sedan reformer av den inre marknaden handlade om liberalisering, den yttre handelspolitiken har inte liberaliserats på 15 år, tjänstehandeln är fast i gamla regleringar, EU-budgeten avspeglar 1950-talets politiska konflikter och arbetsmarknaden fungerar helt uppenbart inte i många EU-länder. Tyvärr domineras den ekonomiska agendan av politiker som tror att EU kan ta sig ur krisen med mer av den politik som har fört oss in i den. Det viktigaste vi kan göra för att ändra på det är att börja tala klarspråk om problemen istället för att intala oss att EU är »tillräckligt« liberalt.

Under en lång tid har den främsta kritiken mot unionen varit att den har ett demokratiskt underskott. Det är dags att vi erkänner att kritikerna har en poäng. EU dras med ett demokratiskt underskott som behöver åtgärdas.

Ett avskräckande exempel på att centrala EU-institutioner brister i förståelse för behovet av genuin EU-demokrati är den rapport om framtidens EMU som ordföranden för Europeiska Rådet, Herman van Rompuy, presenterade i juni i år. I rapporten, som handlar om att skapa en fiskal union, det vill säga gemensamt beslutsfattande i budgetfrågor, argumenterar von Rompuy för att den demokratiska förankringen ska ske genom medlemsländernas parlament är »nära involverade« i processen, förutsatt att EU:s ordinarie beslutsprocess (Kommissionen föreslår lagförslag som beslutas med kvalificerad majoritet i ministerrådet) respekteras. Rapporten är vag när det gäller vilka nationella budgetbeslut som ska fattas på Unionsnivå, men dess starka betoning av EU:s ordinarie beslutsprocess indikerar att Europas valda församlingar får mindre inflytande. Generöst nog får dock dessa fortsatt vara »nära involverade« i processen. Det är osanno­likt att denna del av rapporten någonsin blir verklighet, men det är ändå anmärkningsvärt att den demokratiska förankringen avfärdas så lättvindigt.

Federalism är en god liberal princip och i många avseenden är EU redan en federal statsbildning. Federalism innebär dock inte att befogenheter alltid flyttas uppåt utan att makt finns på rätt nivå inom den federala strukturen, dvs. att närhetsprincipen tillämpas. Befogenheter ska finnas på unionsnivå när det finns gränsöverskridande utmaningar som bäst hanteras gemensamt. EU-kommissionen har dessvärre ett egenintresse av att flytta makt uppåt, oavsett om det är lämpligt eller inte. Konsekvensen blir att när Kommissionen inte får så kallad unionskompetens på områden där det vore önskvärt försöker den istället flytta fram positionerna på områden där det är möjligt. Det kan i sin tur vara områden där det tvärtom vore önskvärt att bibehålla konkurrerande system inom unionen. Ibland är konkurrens mellan olika lösningar på samma samhällsproblem bättre än EU-harmonisering. Då möjliggörs jämförelse och utvärdering på ett helt annat sätt. Som liberaler bör vi värna genuin federalism inom EU – inte att makt nödvändigtvis flyttas till Bryssel.

Över hela europa vinner neo-fascistiska, främlingsfientliga och högerpopulistiska partier framgångar på budskap som riktas mot bland annat invandrare, minoriteter och homosexuella. Dessa politiska rörelser är även motståndare till själva Europatanken, ja all form av internationalism, eftersom själva ideologin bygger på att dela in människor i geografiska »vi och dom«-boxar. En politik som värnar Europatanken förutsätter att vi tar stenhård strid med den ideologi de står för. Att inte ta den debatten är helt enkelt inte ett alternativ.

I Europas politiska finrum finns även ärkekonservativa politiker som Maltas EU-kommissionär Tonio Borg, en politiker som förvägrar homosexuella grundläggande civila rättigheter, kvinnor beslutanderätt över sin egen kropp och vuxna människor skilsmässa. Till skillnad från vad man ibland får höra har förbud mot abort eller samkönade äktenskap reella konsekvenser på EU-nivå. En homosexuell person som är medföljande när partnern flyttar till ett annat EU-land för att arbeta har till exempel inte rätt till samma ekonomiska rättigheter som en heterosexuell partner om landet de flyttar till inte erkänner homoäktenskap. Civilrättslig diskriminering av HBT-personer nationellt innebär alltså att homosexuella inte kan utnyttja den fria rörligheten inom EU. Även här finns det alltså anledning att bedriva en tydlig »oppositionspolitik« mot de konservativa strömningarna inom EU.

I drygt tio år har jag i mitt arbete haft anledning att fundera över hur EU fungerar i en rad olika sammanhang. Jag har följt beslutsfattande från de mest perifera kommittéer upp till ministernivå. Under den här tiden har övertygelsen att Europas problem beror på för lite liberalism stadigt vuxit sig allt starkare hos mig. Idag behöver EU en större injektion liberalism än någonsin.

 

Per Altenberg (FP) är f d politiskt sakkunnig i Statsrådsberedningens samordningskansli och EU-ministerns stab 2006-2011.

 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar