Politik som underhållning

Som politiknörd är man alltid på jakt efter serier som kan avslöja hur det verkligen ser ut i maktens korridorer. Om dessa korridorer råkar befinna sig i Vita Huset är det självklart ännu bättre.

Därför var det med stor entusiasm som jag bänkade mig framför den nya amerikanska serien Political Animals. Enligt Political Animals officiella hemsida ska serien avslöja vad som lurar bakom en före detta presidentfamiljs polerade fasad. Kan det bli bättre?

Tveksamt. Men efter första avsnittet är det klarare än korvspad att serien framförallt bygger på en tillskruvad version av Bill och Hillary Clintons liv. Föreställ er Bill, fast slemmigare och med bakåtslickat hår. Föreställ er Hillary, fast mörkhårig och med en snyggare garderob. Lägg sedan till en halv­alkoholiserad äldre moder, tvillingsöner i 30-årsåldern med existentiella bekymmer och en ambitiös journalist ständigt på jakt efter nästa scoop. Då har ni Political Animals i ett nötskal.

Fast i denna version av makarna Clintons liv tröttnade Hillary på Bills fasoner och skilde sig efter sin misslyckade presidentvalskampanj. Men precis som förlagan blev hon utrikesminister i sin främsta konkurrents regering. Bill började istället dejta unga skådespelerskor med silikonbröst och göra desperata försöka att återta sin roll i det politiska rampljuset.

Trots en imponerande rollista med skådespelare som Sigourney Weaver, som spelar Hillary-kopian Elaine Barrish, och Ciaran Hinds, i rollen som hennes före detta man Bud Hammond, uppnår inte serien sin potential. Sigourney Weaver har alltid samma tonläge och låter som en bekymrad lärare på ett kvartssamtal. Ciaran Hinds lyckas bättre som spjuveraktig ex-president med drypande sydstatsdialekt.

Men dialogen haltar, historien känns förutsägbar och det skapas aldrig riktigt intresse eller empati för karaktärerna. Seriens skapare är övertydliga med ambitionen att visa en tidigare presidentfamiljs inre känsloliv. Bulimi och narkotikaproblem varvas med maktkamper och manschauvinism. Dock är det ändå underhållande att få följa med seriens karaktärer till alla de hemliga mötena, stängda rummen och privatflygplan som vi vanliga dödliga aldrig får tillgång till. Den kommer absolut inte att nå samma kultstatus som serien Vita Huset, däremot fungerar den utmärkt som underhållning en trött vardagkväll.

 

Naomi Abramowicz är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd och bloggar på www.naomiabramowicz.blogspot.se

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar