Obama och Romney står för olika perspektiv

Obama och Romneys utrikespolitik skiljer sig inte bara åt i sakfrågor. Bakom dessa skillnader finner man två olika perspektiv på intearnationell politik. Obama lägger pussel och Romney spelar schack. Med hjälp av dessa två klassiska metaforer för internationell politik kan man närma sig och förstå Obamas och Romneys utrikespolitik.

Att se världen som ett pussel innebär att man ser världens problem som konsekvenser av materiella omständigheter, som exempelvis en brist på resurser eller otillräckliga institutioner, och inte av moraliska eller politiska konflikter. Oavsett kulturella, religiösa eller ideologiska skillnader måste stater ta itu med problemen tillsammans. Samtidigt skapar problemens materiella karaktär praktiska möjligheter att överbrygga skillnader.

Världens problem är komplexa och måste lösas samtidigt. Det går inte att prioritera och isolera enskilda problem. Om man bara väljer ut några bitar är risken stor att de varken passar ihop med varandra eller med dem man redan har lagt. Alla länder har intresse av att lösa världens problem och måste därför vara med och lösa dem. Om världen är ett pussel, där alla i slutänden visualiserar samma bild, så spelar tid inte en avgörande roll. Våld måste alltid vara den absolut sista utvägen. Våld förstör samarbete och leder oftast till mer våld. Att hamra pusselbitar på plats är inte en bra idé. De som förstör ska isoleras och skämmas ut, men dörren ska vara öppen för dem om de förändrar sitt beteende.

Om man ser på världen ur detta perspektiv, så verkar Obamas presidentskap vara ganska framgångsrikt. På den internationella arenan har Obama försökt att tona ned ideologiska skillnader. Han undviker att tala om USA som ett unikt och exceptionellt land. Obama har också valt att inte prioritera spridandet av demokrati och amerikanska värderingar och vid flera tillfällen har han varit avvaktande och tyst i stället för ställa sig bakom rörelser som demonstrerar för ökade fri- och rättigheter.

Obama talar mycket hellre om gemensamma problem och multilaterala lösningar och hans utrikesminister, Hillary Clinton, har utryckt att den multipolära världen egentligen är en värld av multipla partners. En värld där USA kan söka hjälp och stöd av både allierade och rivaler för att upprätthålla den interantionella ordningen. Under Obamas ledning har sanktionerna mot Iran både breddats och fördjupats och det nya Start-avtalet med Ryssland kan ses som ett litet steg på vägen mot en kärnvapenfriare värld. Han har däremot inte varit framgångsrik i frågor som rör klimatet eller global tillväxt.

Om man däremot betraktar internationell politik som ett schackspel så är Obamas presidentskap betydligt mindre framgångsrikt. Utifrån detta perspektiv är orsakerna till världens problem politiska och moraliska. Intressen är suveräna och inte delade. Resultat och lösningar är av nollsummespelskaraktär och våld och hot om våld betraktas som instrument och inte som den sista utvägen. Romney och de flesta republikaner ser omvärlden mycket mer i schackspelstermer och deras huvudsakliga kritik av Obamas utrikespolitik har att göra med detta.

Obama ses som för tillmötesgående mot USA:s rivaler, han är naiv som tror att världens nationer har gemensamma intressen. Genom sitt fokus på mulitlateralism och internationella institutionen förväxlar han mål och medel. Obama underskattar hoten mot Amerika, han vågar inte utnyttja USA:s militära kapacitet och han varken förstår eller uppskattar USA:s unika roll i det internationella systemet. Romney själv fastslår tydligt i sin utrikesdeklaration att han ser världen primärt i moraliska termer och titeln på hans bok från 2010 är talande: No Apology, The Case for American Greatness.

Tonen gentemot Ryssland illustrerar kandidaternas olika perspektiv. För Romney är Ryssland mer en konkurrent och fiende, än en samarbetspartner. Ryssland bryter mot avtalet om konventionella styrkor i Europa genom att bland annat ha trupper i Georgien och Moldavien. Dessutom pressar Ryssland Ukraina till att falla tillbaka in i ledet likt Vitryssland och Kazakstan. Ryssland har sedan länge haft anspråk på att få utöva ett särskilt inflytande över de forna sovjetrepublikerna och försöker förhindra dessa självständiga stater att etablera relationer med Nato och Väst. Ryssland hotar att bestycka Kaliningrad med taktiska kärnvapen för att förhindra utbyggnaden av USA:s missilförsvar och utnyttjar sin relation med Iran och Syrien för att vinna eftergifter. Det är saker som dessa som har fått Romney att kalla Ryssland för USA:s fiende nummer ett och han betraktar det nya Start-avtalet som ett misstag då Ryssland tjänat relativt sett mycket mer på det än USA.

Obama och Romney är naturligtvis medvetna om båda dessa perspektiv och de engagerar sig i båda aktiviteterna. Det är en fråga om vilken aktivitet man ägnar sig åt mest. Dessutom är det en stor skillnad på att vara president och på att söka jobbet. Så en potentiell Romneyadministration kommer att agera multilateralt i många sammanhang och om Obama får förnyat förtroende så kommer det att komma tillfällen då han kommer att tala om ondskan i världen, precis som han gjorde då han tog emot Nobels fredspris.

 

Björn Ottosson är statsvetare vid Stockholms universitet. Hans forskning rör framförallt amerikansk säkerhets- och utrikespolitik.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar