Med sikte på 2016

Efter ännu en lång valkampanj 2016 – där båda sidor anklagat varandra för att smutskasta motståndaren mer än någonsin tidigare – så står det klart att USA:s nästa president heter … ja, vadå?

Att få uppdraget att skriva om det amerikanska presidentvalet 2016 är ett smått omöjligt uppdrag. Att opinionsvindarna kan vända många gånger på fyra år är närmast en underdrift. Efter valet 2008 talades det till exempel mycket om hur det republikanska partiet var slaget i spillror och att det var början på en ny demokratisk era i amerikansk politik. Bara två år senare tog Republikanerna – anförda av Tea Party-rörelsen – storslam i mellanårsvalet och Barack Obama var kraftigt ifrågasatt.

Helt avgörande 2016 kommer, som i varje val, ekonomin att vara. Befinner sig USA i en högkonjunktur med hög tillväxt och en arbetslöshet under kontroll så är brädet ett helt annat än om recession, arbetslöshet och låga tillväxtsiffror fortfarande plågar landet.

Eventuella spådomar så här långt i förväg – och innan 2012 års val ens är avgjort – riskerar således att skjuta rejält vid sidan om målet. Ändå tänkte jag ge mig ut på denna slaka lina.

Det finns två utgångspunkter som vi inte kan komma ifrån. Den första är att Obama lyckas bli omvald och sitter fyra år till. Den andra att Mitt Romney gör Obama till en »one term president« och får flytta in i Vita huset efter nyår.

Vinner Mitt Romney årets val, vilket han när detta skrivs inte ser ut att göra, så kommer sannolikt ingen i det egna partiet att utmana honom 2016. Nog för att det har hänt att sittande presidenter har utmanats – Ronald Reagan utmanade Gerald Ford 1976 och Ted Kennedy gjorde samma sak med Jimmy Carter 1980 – men det hör inte till vanligheterna.

Om obama blir omvald för en ny period finns därefter ingen möjlighet att ställa upp igen. Det vanliga i ett sådant läge är att vicepresidenten, i det här fallet Joe Biden, får chansen. Jag betvivlar inte för en sekund att Biden vill bli president, men med tanke på att han 2016 är 74 år så bedömer jag hans chanser som små.

Republikanernas kandidat år 2008, John McCain, var 72 år när han ställde upp mot Barack Obama och Ronald Reagan var 69 när han vann 1980. I båda de kampanjerna diskuterades kandidaternas ålder flitigt. I Reagans omvalskampanj 1984 lyckades han rent av göra en poäng av sin ålder. I en av debatterna mot demokraten Walter Mondale fick Reagan en fråga om hans ålder inte gjorde honom olämplig som president och »commander in chief«, varpå han svarade att han inte tänkte utnyttja sin motståndares ungdom och oerfarenhet för politiska syften. Ett elegant sätt att komma undan en relevant fråga.

Nåväl, skulle Biden inte ställa upp så blir fältet helt öppet, liksom inför valet 2008 då republikanske vicepresidenten Dick Cheney inte satsade mot presidentposten. Demokraterna genomgick en föryngring med valet av Barack Obama. Han var »bara« 47 år när han valdes. Men vilka kommer i kölvattnet? Biden är som sagt en bit över 70. Hillary Clinton är nog också bra sugen på att slutligen nå toppen. Men inte heller hon är någon nysprungen ros. Med sina 69 år 2016 börjar hennes bäst-före-datum närma sig. Men mycket tyder på att hon vinner om hon vill. Om inte så kommer Hillary, tillsammans med maken Bill, i alla fall att bli nyckelspelare. Det blev inte minst tydligt på konventet tidigare i höst att familjen Clinton, särskilt Bill, fortfarande är extremt populära i partiet.

Vilken kandidat paret Clinton väljer att backa upp 2016 kan få stor betydelse.

Intressant att fundera på är också vem som får Barack Obamas stöd. Kan han agera kungamakare tillsammans med familjen Clinton eller blir hans stöd en nådastöt?

New Yorks guvernör Andrew Cuomo, Virginiasenatorn Mark Warner och Marylands guvernör Martin O’Malley förekommer redan nu i spekulationerna. Och lyckas Tim Kaine vinna senatsplatsen i Virginia nu i höst så spekuleras det i att han kan komma att ställa upp.

På den republikanska sidan finns flera tänkbara kandidater. New Jerseys guvernör Chris Christie är en av dem som i dag är mest i ropet. Många ville se honom redan i år men han avböjde att kandidera. Ge honom fyra år och en personlig tränare – Christie är nämligen ohälsosamt överviktig – och han är en stark kandidat.

Paul Ryan, i dag Romneys vicepresidentskandidat, är ett annat tänkbart namn med framtiden för sig. Ryan är djupt troende katolik och mycket konservativ, vilket är ett av skälen till att Romney valde honom. Romney betraktas nämligen med skepsis av partiets mer konservativa falang och behövde därför en representant för denna grupp vid sin sida.

Rick Santorum, som ställde upp i primärvalet för årets val, kan komma att ställa upp igen och försöka bli den kristna högerns kandidat. Deras kandidater har dock historiskt haft det svårt att tränga igenom det nålsöga som primärvalskampanjen är.

Andra troliga kandidater är Louisianas guvernör Bobby Jindal och Virginias guvernör Bob McDonnell. Även senatorerna Marco Rubio (Florida), John Thune (South Dakota) och Rob Portman (Ohio) ställer troligen upp.

Det går förstås att lägga ut texten om ytterligare tänkbara kandidater. Det brukar alltid ställa upp några oväntade, ibland rent av osannolika, aspiranter på presidentposten. Och ibland lyckas de faktiskt. Vem hade till exempel några år före valet 2008 vågat tro att den relativt okände senatorn Barack Obama från Illinois skulle gå hela vägen?

Generellt brukar kandidater med exekutiv erfarenhet (guvernörer) föredras av väljarna framför senatorer och medlemmar av representanthuset. Men som alla regler finns det undantag – både Obama och McCain var till exempel senatorer.

 

Marcus Bohlin är ledarskribent på Sundsvalls Tidning.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar