En av de vanligaste konservativa invändningarna mot liberalismen är att liberaler inte ser värdet i normer och moraliska regler människor emellan. Liberaler tycker ju att man ska få vara fri att göra vad man vill så länge det inte går ut över någon annans frihet, och det ger ju inte mycket till vägledning det inte. Allt från att vara taskig mot grannen och att vara otrogen till ingående av kannibalismavtal, har alltså liberaler inte några invändningar emot, och om de har det så är det ett belägg för liberalismens orimlighet eftersom inte ens liberalerna själva kan gå med på sin egen ideologis grundläggande dogm. Eller?

Nej, givetvis är det inte så. Liberaler kan, naturligtvis, ha moraliska ­betänkligheter vad gäller alla ovan uppräknade saker och många andra därtill. Vad det handlar om är vilka företeelser som ska vara föremål för den offentliga moralen – det vill säga lagstiftningen – och vad som inte ska vara det. Med andra ord: man ska vara fri att göra vad man vill utan att det offentliga lägger sig i, så länge det inte går ut över någon annans frihet. Att vara otrevlig mot grannen bör vara lagligen tillåtet, att mörda någon bör inte vara det.

Varför denna fundamentala skillnad mellan privat och offentlig moral är så svår att greppa för många konservativa vet jag inte riktigt. Kanske har de svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt; att man kan tycka att man ska vara fri, i meningen inte lagligen hindrad från, att göra en viss sak, samtidigt som man kan tycka att det är en otrevlig sak som man helst bör låta bli att ägna sig åt. Eller så kanske det helt enkelt är väldigt trevligt att leva i föreställningen om att man, till skillnad från allehanda normupplösande liberaler, minsann har förmåga och ideologiskt utrymme att säga att det är fel att vara otrevlig och taskigt att vara otrogen.

Emma Söderberg Majanen är medlem i Liberal Debatts redaktionsråd.