Det gäller att ha bollkontroll

En kinesisk president ska givetvis kunna spela bordtennis. En brittisk premiärminister ska så klart uppskatta både fotboll och cricket, och gärna ha lite roddmeriter från tiden vid Oxford också. I Kanada vinner du inga sympatier hos väljarkåren om du inte visar din kärlek till ishockey och i Sverige förväntas statsministern i alla fall veta vilka som vann allsvenskan i fotboll och om Tre Kronor spelar en viktig match. Ja, såvida du inte heter Carl Bildt, för då är det tydligen helt okej att visa ett totalt ointresse för idrott. Bildt är ju Bildt…

Frågan är dock om det finns något annat land där det ställs sådana krav på idrottskunskaper hos politikerna som i USA. Att god fysisk form är en förutsättning för att bli vald till president är ingen hemlighet. Den som aspirerar på att bli den fria världens ledare måste inte bara klara av en ansträngande kampanj som tycks bli längre och längre för varje val. Han eller hon måste också visa väljarkåren att formen är tillräckligt god för ämbetets alla påfrestningar. Alla presidentkandidater springer inte milen under en timme eller bänkpressar 150 kilo, men då alla kandidater förväntas offentliggöra resultaten från den senaste läkarundersökningen får inte kolesterolet vara för högt eller midjemåttet för stort.

Intresset för fysisk aktivitet ska dock inte bara manifesteras genom löprundor, cykelturer eller en och annan basketmatch med Secret Service-agenterna. Den amerikanske politiker som inte visar att en fotboll (den amerikanska varianten) kan passas, en basketboll skjutas och en baseboll kastas, han eller hon bör ta sig tid för ett par extra träningspass långt borta från fotografernas blixtar. På Youtube finns ett populärt klipp där presidenterna George W. Bush och Barack Obama visar upp sina färdigheter på basebollplanen då de kastar den ceremoniella första bollen för säsongen. Den som laddat upp filmen där de två presidenternas kastteknik ställs mot varandra har uppenbarligen republikanska sympatier; att George W. Bush blir vald före Barack Obama om det vankas basebollmatch råder det ingen tvekan om. Det är heller inte så konstigt, med tanke på George W. Bushs närmast fanatiska basebollintresse och hans bakgrund som delägare i Major League-laget Texas Rangers. Barack Obama skulle däremot enkelt besegra Bush den yngre i en basketmatch och inte bara på grund av Bushs trasiga knän (knän som gjorde att USA:s 43:e president fick sluta med löpning och börja mountainbike-cykla med sina livvakter istället). Barack Obama var en lovande basketspelare på high school, utövar sporten regelbundet – på valdagen är en basketmatch obligatorisk för Obama och hans medarbetare – och missar inte chansen att stråla sig i stjärnglansen från kända basketspelare som Michael Jordan och Kobe Bryant. I en amerikansk fotbollsmatch skulle dock Obama inte haft en chans mot en ung Ronald Reagan eller Gerald Ford.

Alla amerikanska politiska ledare måste ha en favoritsport och visa att de både gillar och förstår sig på de amerikanska national
sporterna. Att missa Super Bowl, undvika att tippa vinnaren i det amerikanska collegeslutspelet i basket eller svara »vilka spelar?« på frågan om vem som vinner World Series i baseboll är otänkbart. Idrottens betydelse för den amerikanska livsstilen är så stor att ingen politiker kan ignorera den. En far ska lära sin son att kasta en baseboll, lokalsamhällen sluter upp bakom high school-laget och den som gått vidare till högre studier får ett universitetslag att hålla på resten av livet. Och den som vill se hur en amerikansk stad firar en stor händelse ska åka till »mästarstäderna« i amerikansk fotboll, basket, baseboll eller hockey; när Detroit Red Wings firade sin senaste Stanley Cup-triumf 2008 samlades 1,4 miljoner supportrar på gatorna i den innerstad där det bor ungefär hälften så många.

Givetvis kan det amerikanska idrottsintresset ställa till det för de folkvalda ibland. Exemplen är många på politiker som klivit upp på ett podium i en stad och hyllat helt fel lag eller gjort sportliknelser som inte gått hem. Barack Obama har under den här valrörelsen rört upp känslor både i Boston (efter ett skämt om en spelare som sålts från basebollaget Boston Red Sox till Obamas favoritlag Chicago White Sox) och Miami (efter att ha kallat stadens mästarlag i basket, Miami Heat, för Miami Heats). Obamas talespersoner har fått arbeta hårt för att hitta på ursäkter för sin chef.

Mitt romney har också haft sin beskärda del av idrottsrelaterade problem under kampanjen. Att hans vicepresidentkandidat Paul Ryan, som är känd för att vara en träningsfanatiker, slirat lite på sanningen både när det gäller maratontider (nej, han har inte sprungit ett maratonlopp under tre timmar) och kroppsfett (nej, experter har genom att studera bilder på honom slagit fast att hans påstående om »sex till åtta procent« inte stämmer) är inte det stora problemet. Istället var det under OS i London som en viss Rafalca ställde det till det. Romney, som gärna berättar om hur han klev in som ansvarig för OS i Salt Lake City 2002 och räddade spelen från en ekonomisk härdsmälta, deltog nämligen indirekt även i sommarens spel i London. Dressyrhästen Rafalca, som Romneys fru Ann är delägare i, fick dock mer uppmärksamhet än den republikanske presidentkandidaten önskat. Visst, USA gillar sina olympier, men en dressyrhäst, som hanteras av en ryttare i hög hatt? Vissa idrotter går hem bättre än andra i USA, och för en republikansk presidentkandidat som har målet att framstå som folklig är väl inte dressyrtävlingar att rekommendera.

Om inte någon av kandidaterna åker till Ohio och offentligt visar sin kärlek till University of Michigans fotbollslag – ett säkert sätt att skrämma bort alla väljare i en »swing state« där favoritlaget är Michigans ärkerivaler Ohio State University – lär dock inte idrotten fälla avgörandet i valet i november. Både Barack Obama och Mitt Romney har hälsan i behåll och har visat att de delar folkets intressen, och även om ingen av dem har några extraordinära idrottsmeriter kan de skjuta hoppskott och kasta fotbollar utan att göra bort sig.

Prisskåp fulla av medaljer och pokaler är heller ingen garanti för succé. Idrottsstjärnor som nått långt inom politiken finns det gott om, men få har tagit sig ända fram till Vita huset. Basketstjärnan Bill Bradley blev senator, men förlorade kampen om demokraternas nominering mot Al Gore år 2000. Fotbollsstjärnan Jack Kemp kom lite närmare, men längre än sitt partis nominering som vicepresidentkandidat tog sig inte republikanen (Kemp och presidentkandidaten Bob Dole förlorade mot Bill Clinton och Al Gore 1996). Och Arnold Schwarzenegger? Ja, om bodybuilding ska räknas som en idrott är »The Governator« i en klass för sig, men en amerikansk president måste enligt konstitutionen vara född i landet, så någon presidentvalskampanj blir det inte för honom.

En idrottsstjärna som faktiskt nådde Vita huset var dock Gerald Ford. Hans tre år som president – Ford blev vicepresident efter att Spiro Agnew tvingats gå 1973 och fick året efter ta över som president sedan Richard Nixon avgått – räknas väl knappast som de bästa i USA:s historia, men ingen kunde i alla fall betvivla att det satt en man med idrottsskolning i Ovala rummet. Ford var stjärna i det fotbollslag som tog hem två mästerskapstitlar till University of Michigan på 1930-talet och gjorde, i samband med tal och invigningar, gärna en poäng av sin idrottsbakgrund.

Efter att ha fallit nedför trappan på Air Force One började dock satirtecknare att avbilda honom som klumpig och tafatt, allt annat än det som kännetecknat honom på fotbollsplanen. Enligt personer som stod Ford nära sårade det honom mer än kritiken mot hans handlingar som president. Identiteten som den framgångsrike idrottaren var uppenbarligen starkare än den som politiker.

 

Anders Rönmark är politisk redaktör för de liberala ledarsidorna i Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda och ledamot av Bertil Ohlininstitutets styrelse. Han har ett förflutet som sportreporter på Expressen och har också skrivit om hockey och basket för The Denver Post och Slam Magazine.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar