Senare i höst lämnar kinas president Hu Jintao över makten till Xi Jinping. Samtidigt byts i stort sett hela Kommunistpartiets ständiga utskott ut. Tiden innan maktskiften präglas alltid av personstrider. Men det senaste året har varit ovanligt turbulent. Bo Xilais plötsliga fall visade vilka spänningar som finns under ytan av enighet.

Men den kanske viktigaste skillnaden gentemot tidigare ledarbyten är att maktkampen nu skett inför delvis öppna ridåer. Anledningen till det stavas, naurligtvis, internet.

Sociala medier har skapat nya möjligheter att sprida information. Varje steg i såpoperan Bo Xilai har kunnat följas, mer eller mindre, i realtid. Det samma har gällt för en rad andra viktiga händelser under det senaste året. Dit hör tågolyckan utanför Wenzhou förra sommaren och upproret i Wukan i vintras, då byborna slängde ut de lokala maktpamparna.

Det här är händelser som vare sig vi eller kineserna hade fått höra talas om ifall de skett för femton år sedan.

Samtidigt som internet har ökat informationsfriheten har regimen uppgra­derat kontrollapparaten. Uppskattningsvis 20 000-50 000 personer arbetar med att manuellt censurera Renren, Sina Weibo och andra kinesiska sociala medier.

Men allt som stör regimen plockas inte bort. Två doktorander vid Harvard, Jennifer Pan och Molly Roberts, har i en omfattande studie undersökt vad som avgör huruvida inlägg i sociala medier raderas eller inte.

De visar att censuren inte i första hand riktar sig mot regimkritik, utan mot inlägg som på något sätt uppmanar till handling. Det betyder dels att kritik accepteras så länge det inte anses kunna leda till organiserade protester, dels att även sådant som kan verka gynna regimen raderas. Till exempel togs inlägg om demonstrationerna mot Japan tidigare i höstas bort.

Anledningen till det är att protester – oavsett orsak – skapar instabilitet, och kan innebära att regimen förlorar kontrollen. Och det sätter fingret på sakens kärna. För ledarskiften eller ej, för Kommunistpartiet förblir det viktigaste att bevara sin maktposition.

Martin Liby Alonso är återkommande krönikör i Liberal Debatt och doktorand vid MIT.