Bland alla valfloskler fanns ett guldkorn

»If you’ve got a business – you didn’t build that. Somebody else made that happen«, sa Barack Obama i ett tal i Virginia i juli. Citatet fick genast stor spridning och används flitigt av presidentens motståndare. »Om man vill förstå varför presidentens politik har misslyckats, varför den inte har skapat jobb eller växande inkomster, då ska man titta på hans uttalande«, sa Mitt Romney. När republikanerna senare höll konvent gjorde man det under parollen »We built it«. Obamas formulering har helt enkelt blivit en av valrörelsens definierande slogans.

Obamas försvarare menar att citatet är taget ur sitt sammanhang. Så vad var det då han verkligen sa? Följande rader är en översättning av citatet i dess kontext:

»Om du har varit framgångsrik så finns det någonstans någon som stöttat dig på vägen. Det fanns en fantastisk lärare. Någon hjälpte till att skapa detta fantastiska amerikanska system som har låtit dig blomstra. Någon investerade i vägar och broar. Om du har ett företag – det var inte du som byggde det. Någon annan såg till att det hände. Internet uppfann inte sig självt. Det var statlig forskning som skapade Internet så att olika företag sedan kunde tjäna pengar genom det. Poängen är att när vi lyckas med något, så gör vi det på grund av ett individuellt initiativ, men också för att vi gör saker tillsammans.«

Även i sitt sammanhang sticker formuleringen ut. Den är ovanligt spetsig – rent av slarvig – för att komma ur ett politiskt tal. Men den sätter onekligen fingret på en central politisk konflikt.

Grundläggande i liberalismen är kontraktstänkandet: att samhället uppkommit därför att individerna slutit ett avtal med varandra. Kollektivet utgörs alltså av en grupp fristående individer, som, avtalsreglerat, lever sida vid sida med varandra.

Socialdemokratin har förkastat denna syn på individen och istället lyft fram det ömsesidiga beroendet som en av mänsklighetens mest grundläggande villkor. Jag tänker att det är ett sätt att förstå parollen »frihet, jämlikhet, solidaritet« – friheten är från en
socialdemokratisk utgångspunkt bara möjlig genom jämlikhet, eftersom vi människor i så hög grad är beroende av varandra (och därför är solidariteten nödvändig).

Detta ömsesidiga beroende handlar inte bara om personliga relationer, utan i hög grad om just det Obama beskriver: vi fungerar inte utan samhället, utan skola, vägar och pensionssystem. Även den rena marknaden beskriver ett intrikat nät av beroendeförhållanden: de produkter vi konsumerar en vanlig dag har tillverkats, förädlats, sålts och förmedlats av ett stort antal människor, i flera olika länder, de flesta helt okända för oss. Ändå verkar det som att vi tror att vi är allt mer individuellt oberoende:

»Ett karaktäristiskt drag hos de beroendeformer som har utvecklats i det moderna samhället är att de är opersonliga […] Vi vet om dem, vi har lärt oss lita på dem, för annars vore tillvaron outhärdligt osäker. Men just denna blinda, inlärda tillit till det moderna samhällets opersonliga sociala infrastruktur underblåser i sin tur illusionen om ett
individuellt oberoende. Samtidigt som de samhälleliga beroendeförhållandena blir alltmer indirekta, abstrakta och globalt omfattande tror den enskilde i allt större utsträckning att han eller hon är oberoende.« Så skriver LO-utredaren Örjan Nyström i tidskriften Fronesis.

Detta får implikationer för en annan central idé i vårt samhälle, nämligen föreställningen om prestationsrättvisa: att det ska löna sig att anstränga sig. Tanken bygger på att det klart och tydligt går att urskilja vad i en prestation som kan härledas direkt till individen, och att individen har rätt till frukterna av det egna arbetet. Den här idén återfinns både i liberalismen och hos Marx.

Men i den värld som Obama beskriver, håller verkligen det förhållningssättet? Mina prestationer är ju inte bara mina. De skulle se helt annorlunda ut utan de lärare jag haft, tunnelbanan jag åkte i morse, sjukvården jag tagit del av, ordbehandlingsprogrammet jag använder just nu.

Det finns en stark föreställning om att människor bör få lön efter förtjänst (»we built it«!), men alla vet ju att det inte är så. Några av de yrkeskategorier människor generellt sätter störst värde på har också de lägsta lönerna, utan att det har något med ansträngning att göra. I ett samhälle med så väl utvecklade beroendeförhållanden som vårt blir detta ännu tydligare.

Obama skulle nog inte hålla med (hans tal i övrigt handlar förresten mest om olika riktade skattesänkningar han vill genomföra), men drar man hans uttalande till sin spets är det här man landar. Att vi människor är djupt och ömsesidigt beroende av varandra är inte bara en tom fras, utan något som vänder vår invanda syn på rättvisa upp och ner.

 

Marika Lindgren Åsbrink är sekreterare i Socialdemokraternas programkommission. Hon är nationalekonom och driver bloggen storstad.wordpress.com.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar