När bieffekterna är värre än sjukdomen

En av de största svårigheterna för Sveriges unga tycks vara att skaffa en bostad. Vill du lägga vantarna på en hyresrätt förutsätter det att du köat sedan du var en liten parvel eller tös, och ska du köpa en bostad behövs både egna pengar och fast inkomst för att få lån. Svårigheten att ordna boende kan möjligen förklaras med att Sverige har en ovanligt hög etableringsålder (åldern då 75 procent av en årskull har arbete), men mer sannolikt beror det på att bostadsmarknaden inte fungerar och att den förda politiken snarare stjälper än hjälper Sveriges unga. För studenter finns det förvisso i de flesta studentstäder studentboenden, men dessa tenderar att vara för få och i många studentorter kräver även dessa köande.

Varför det skulle vara ett politiskt problem att unga har svårt att skaffa eget boende kan den synnerligen liberalt sinnade läsaren nu fråga sig. Enligt min mening är det ett politiskt problem för att det är politiskt skapat. Det är genom att försöka göra bostadsmarknaden rättvis som dessa bekymmer skapades. Den nu gällande regleringen av bostadsmarknaden infördes i ambitionen att inkomst inte ska avgöra var en person kan bo, och allmännyttan byggdes för att ge hyresrätter som alternativ till bostadsrätten. Och en differentierad bostadsmarknad är förvisso bra, och valfrihet har aldrig skadat någon. Samtidigt inkluderades emellertid tanken att alla ska ha möjlighet att bosätta sig överallt. Detta försökte politikerna åstadkomma med hyresregleringen, som skulle utjämna för läge och olika områdens popularitet.

Är det då rättvist med ett system som åsidosätter människors fria val, för att istället skapa ett kösystem? Alla kan i och för sig ställa sig i kön, men med den akuta bostadsbrist som råder blir de artificiellt låga hyrorna ett hinder för nybyggnation, vilket både skapar och förvärrar bristen. När marknadsmekanismerna slås ut förlorar marknaden möjligheten att anpassa sig till stigande efterfrågan. Vari ligger rättvisan med att några betalar låga hyror medan andra står helt utan bostad? Hyresregleringen får även som effekt att hyrorna i mindre attraktiva områden blir högre för att kompensera att de »för låga« hyrorna i attraktiva områden inte täcker bostadsbolagens kostnader i dessa områden. Är det rättvist att människor i mindre attraktiva områden subventionerar de ofta välbärgade personer som får hyresrätter i eftertraktade områden?

I dag är det enligt min mening två regleringar som aktivt skadar bostadsmarknaden: hyresregleringen och byggnormen. Hyresregleringen innebär att hyressättning måste ske genom bruksvärdesmetoden, så att hyran bestäms utifrån standarden på lägenheten och gemensamma ytor. Grundtanken är att frångå marknadsmekanismerna, och att hyran bör sättas så att den är vad den antas bort vara om det hade rått en fungerande marknad. Detta innebär att fluktueringar på bostadsmarknaden, såsom ökad efterfrågan eller bostadsbrist, inte ska påverka hyran. Inte heller läge ska få styra hyran. Byggnormen fastställs av Boverket och reglerar hur nybyggnation (och renoveringar) får utformas, och innehåller regler om sådant som handikappanpassning, hissar, takhöjd, standarder och miljö. Sammanfattningsvis är alltså både hyra och hur man får bygga starkt reglerat på den svenska bostadsmarknaden.

Den svenska byggnormen innehåller många bra saker, som förbud mot asbest och förordningar om brandskydd, men den innehåller även förordningar som ställer till det vid byggande av studentbostäder. Det är därför dags att revidera byggnormen så det blir möjligt att bygga billigare studentboenden och förstalägenheter, och det måste bli möjligt att bygga billigare för att tillmötesgå den efterfrågan på billiga smålägenheter som finns.

När du köper din första bil förväntar du dig inte ett vrålåk, utan du skaffar något i din prisklass. När du sedan har mer pengar kan du köpa fräschare och roligare bilar, för att göra bilkarriär. Samma förhållande bör gälla på bostadsmarknaden. Politikerna måste sluta omöjliggöra de billigaste alternativen. Det är dags att släppa in de som i dag helt står utanför bostadsmarknaden, och tillåta allas boendekarriär att börja även om det innebär att vissa börjar skruttigare än i dag.

 

Karl Axelsson är ordförande Liberala studenter som just nu bedriver en kampanj för en friare bostadsmarknad och för att avskaffa bruksvärdesprincipen.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar