Kulturpolitiken ska kratta i manegen

Kulturen – närande eller tärande var en högerinitierad diskussion för några år sedan. Men aldrig verkar denna platta syn på kultur och kulturpolitik ta slut.

Utbytet om kulturpolitiken mellan Adam Cwejman och Lars Anders Johansson kretsar kring två frågor. Varför är kultur viktig – handlar det om bildningsideal eller för att den främjar samhällsförändring? Hur ska kulturen finansieras – via politiken eller marknaden?

Redan där går det fel. Det finns fler utgångspunkter för kulturpolitiken. Låt mig få börja med frågan varför kultur är viktig. Bildningsidealet är en del av svaret. Men det stannar inte där. För mig som socialliberal är kultur viktig först och främst därför att den är nödvändig för det ideal om individens utveckling och självförverkligande som John Stuart Mill gav uttryck för i »Om friheten«. Ett aktuellt exempel ges i Ronny Ambjörnssons ambitiösa biografi över Ellen Key. Här åskådliggörs hur kulturen och folkbildningen var grunden för att bygga ett samhälle där individens frihet och självständighet accepterades. Frågor som är lika aktuella i dag.

Det är när många röster hörs, när sanningar utmanas och när vi möts av många olika tolkningar av vår verklighet som människan utmanas att växa. Det är också då vi förstå innebörden av olika val. Därför är fri debatt viktig, liksom fri forskning. Och därför är kulturen viktig. Kultur hjälper oss att förstå sammanhang, ger oss berättelser, nya tolkningar och skildrar stämningar – vid sidan om att erbjuda skönhet och förströelse.

Det är därför ingen tillfällighet att de kulturella uttrycken blir de första offren i demokratiska skymningslägen såsom skett i Kuba och på Balkan. Auktoritära regimer beskär yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Det är heller ingen tillfällighet att det är just genom kulturyttringar som människor får den tillit som leder till demokrati; se omvälvningen såväl i Östeuropa som under den arabiska våren. Här finns något att lära om kulturens betydelse för den fria, enskilda människans utveckling.

Kulturen är viktig just för liberaler. Kulturell mångfald är grundläggande i ett liberalt samhälle. Det skiljer oss från kulturkonservativa – som kanske pekar ut viss litteratur som »god« och därför ska läsas av alla. Det skiljer oss också från vänsteraktivisterna, som pekar ut viss kultur som »rätt« i meningen att de stödjer en viss samhällsutveckling.

Mångfalden av uttryck är alltså viktiga. Därför ska vi förvalta den mångfald historien gett oss som ett arv från tidigare generationer, men samtidigt stimulera innovation och nytt skapande – vår generations bidrag till en alltmer komplex struktur av kulturella uttryck. Inte för att den är nyttig utan för att det handlar om människans intellektuella utveckling.

Marknadsekonomin kan inte garantera tillräcklig mångfald. Ronald Dworkin har i sin sofistikerade essä Can a liberal state support art? utvecklat detta på ett mycket pedagogiskt sätt. Lönsamhet kräver en kritisk massa av konsumenter, annars kommer en vara aldrig att produceras. Det finns gott om kulturyttringar som aldrig skulle överleva på en marknad. Alltså krävs någon som kan säkra en mångfald utöver det som marknadsekonomin kan leverera – om det nu är mångfald som är det viktiga värdet. Därför krävs kulturpolitik.

Nästa fråga: är kulturpolitik detsamma som att folkvalda ska bestämma vad som är god kultur? Vilken litteratur man ska stödja, eller vilken musik som ska komponeras?

För socialisten eller den revolutionäre marxisten är svaret ja. För dem är ju kultur och politik samma sak. Ideologierna är fortsatt mycket närvarande i kulturpolitiken, jag ser det i stort sett vid varje möte med kulturnämnden i Stockholms stad. Man väljer att stödja kultur som bidrar till revolutionen, stödjer upplevelsen av klasslösheten osv. Också för den konservative kan kulturen vara politisk: kulturen kan t ex stödja känslan av nationell tillhörighet och upprätthållande av traditionella värden.

För mig är svaret att det är kvaliteten som ska avgöra vilken kultur som ska stödjas. Med kvalitet menas inte ont eller gott utan vad som kan bedömas ha verkshöjd antingen nu eller i framtiden. Detta kan inte avgöras utifrån en enskild persons egen kulturupplevelse. Bara för att det handlar om kultur blir inte alla lekmän experter på annat än sin egen upplevelse. Kulturen är som vilken annan samhällssektor som helst. Bland de verksamma finns stor erfarenhet och kunskap. De som bäst kan identifiera kvalitet är därför kulturutövarna själva. Ungefär som forskningen, där vi ger akademikerna förtroendet att bedöma kvalitet. Därför ska politiker stödja kulturen på armlängds avstånd, på samma sätt som vi stöder forskningen på samma avstånd.

Men en liberal kulturpolitik handlar inte primärt om ekonomi. En sådan måste inkludera såväl det kulturliv som är kommersiellt drivet som det som inte klarar sig utan offentligt stöd. En liberal tillståndsgivning så att man kan starta klubbar, uppträda på gator och torg eller tillfälligt pröva sina vingar är nog så viktig som kulturbidrag. Liksom att öppna upp de offentliga institutionerna för sådant som producerats även av andra. Genom digitaliseringen finns all kultur just ett par knapptryck bort och leder till att de vattentäta skotten mellan professionella och amatörer upplöses. Nya uttrycksformer och plattformer kommer hela tiden till och det offentliga ska vara en pådrivande aktör i detta.

Förutom att genom lagar garantera ett tolerant och fritt kulturklimat bör det offentliga stödet stödja strukturer som medborgarna kan använda för sin utveckling, såsom bibliotek, offentlig utsmyckning och rum för scenkonst. En liberal kulturpolitik handlar om att kratta manegen – inte om att regissera föreställningen.

 

Madeleine Sjöstedt  är kulturborgarråd i Stockholms stad.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar