Gör inte i EU det du inte skulle göra i Sverige

Att man historiskt har varit varm vän av EU kan inte i sig vara en motivering till politiska ställningstaganden när det gäller EU. En positiv inställning till EU är nämligen inte något som kan härledas till liberalism rent ideologiskt. (Även fast folkpartister ofta antyder att det skulle vara så.)

Med utvecklingen av eurokrisen, och dess betydelse för EU, blir det allt mer relevant att fråga sig hur långt man är beredd att stödja beslut som fattas av EU – och på vilka grunder. När liberala och borgerliga EU-vänner i Sverige brukar tala om varför EU (och underförstått, svenskt medlemskap däri) är något bra och viktigt framhålls ofta aspekter som de fyra friheterna, den inre marknaden, fredstanken och det ytterligare skyddet för individuella rättigheter (genom EU-domstolen). Ibland nämns också mer övergripande aspekter, som möjligheten att hantera politiska frågor som uppfattas som gemensamma för kontinenten, och den positiva effekt som ett potentiellt medlemskap ofta har haft på ansökningsländer, vad gäller t.ex. korruptionsbekämpning och rättighetsskydd.

Allt detta är förstås bra saker. I den andra vågskålen kan man förstås lägga minskade möjligheter att föra en liberal handels- och migrationspolitik, perverst jordbruks- och fiskeristöd, andra former av subventioner (regional- och strukturfonder), Europeiska Socialfonden, allehanda stöd till pratprojekt, fåniga symbolsatsningar ämnade att skapa en »känsla av gemenskap«, med mera. På senare tid kan man till detta också lägga olika typer av räddningsmekanismer för banker (och regeringar) i medlemsländer, ökad reglering av finansmarknader och skatter genom »soft law«-mekanismer, uppseendeväckande utökning av penningmängden från Europeiska Centralbankens sida, (det eventuellt kommande) upprättandet av en permanent bailout-mekanism, och så vidare.

Om det bara handlade om att göra en avvägning mellan positivt och negativt så skulle man kunna hävda att det är oroväckande att liberaliserande reformer, i stil med de liberala och marknadsfrämjande institutionerna – de fyra friheterna, EU-domstolen etc. – som inrättades och stärktes under EU:s tidiga decennier, har lyst med sin frånvaro de senaste två decennierna. I stället har de fyra friheterna urgröpts, den »sociala dimensionen« fått mer framträdande roll, och olika subventionsmekanismer utökats. Men det handlar inte endast om denna cost/benefit-analys (och man skulle kunna hävda att t.ex. den gradvisa minskningen av jordbruksstödet, samt utvidgningen österut, har varit positiva utvecklingar det senaste decenniet). Alltför lite fokus ligger på grunden: hur ska beslut överhuvudtaget fattas på EU-gemensam nivå?

Det är förstås ingen ny fråga, och den följer inte heller egentligen traditionella ideologiska uppdelningslinjer. Federalism, vertikal maktdelning och europeisk integration har varit föremål för politisk och akademisk diskussion sedan innan EU och dess föregångare grundades. Anledningen till att jag anser att frågan behöver diskuteras på nytt, och på ett nytt sätt, kanske särskilt bland EU-vänliga liberaler, är de effekter som finanskrisen och dess följder – bank-, skuld- och eurokris, ekonomisk stagnation, politisk osäkerhet – har haft på hur beslut fattas inom EU.

Låt mig exemplifiera. I maj 2010 beslutades om ett räddningspaket om 750 miljarder euro för att lugna oron på de finansiella marknaderna. Samtidigt beslutades om inrättandet av räddningsfonderna EFSF och EFSM. EFSF:s totala möjliga åtaganden har sedermera ökats, och möjligheten att använda EU:s budget som säkerhet för utlåning till krisande länder och banker har utvidgats. Kommissionen vill att dessa tillfälliga fonder ska omformas till en permanent mekanism, ESM. ECB har under samma period lånat ut mångmiljardbelopp till svaga banker, och Europeiska Investeringsbankens tillgångar har utökats. Samtidigt som ESM-lån numera kan ges direkt till banker så kommer ytterligare förslag till bankregleringar, liksom till andra åtgärder, t.ex. skatt på finansiella transaktioner. Därutöver har även »europakten« införts, av vilken Sverige förvisso inte berörs direkt, men som ändock mycket framstår som en panikåtgärd, samt den fiskala pakt som lagts fram av ministerrådet i slutet av 2011.

Problemet är i detta läge inte samma som var ämne för diskussionen om »konstitutionen« och Lissabonfördraget; det nya demokratiska underskottet i EU handlar inte om folkomröstningar, utan om upprätthållandet av de fördrag som finns. De organ som huvudsakligen ska tillse fördragens efterlevnad, kommissionen och EU-domstolen, har hittills inte ägnat mycket tid åt den uppgiften under krisen; kommissionen eftersom den snarare har varit drivande i att upprätta många av dessa krisbaserade mekanismer, domstolen för att dess kvarnar mal långsamt.

Mer specifikt handlar frågan om åtgärdernas konstitutionalitet om artikel 125 och 123 i Maastrichtfördraget: förbud mot bailouts respektive ECB-uppköp av statsobligationer. Kritiker framhåller att mekanismer som ESM (som skulle fungera som permanent bailoutverktyg) och ECB:s antagande av nationella skulder strider mot dessa artiklar. Dock har, som nämnts, lagligheten av dessa åtgärder ännu inte kunnat prövas på EU-nivå. En strimma av hopp för lagprövningen inom EU har kommit genom den tyska författningsdomstolen, som i skrivande stund behandlar ett mål som gäller just huruvida ett tyskt godkännande av ESM och den fiskala pakten vore förenligt med tysk grundlag. Skulle domstolen underkänna åtgärderna är det en tydlig bromskloss för införandet av dem.

Att en nationell domstol kan uppehålla hela EU:s krishanteringsarbete är försvårande för att lösa problemen, kan vissa hävda. Men att lagar – särskilt i form av nya fördrag, vilket det handlar om i fallet med den fiskala pakten – upprättas hastigt och inte kan utsättas för rättslig överprövning är ingenting vi vanligtvis brukar tycka är positivt. Att det sker på EU-nivå är ingen anledning i sig till att vara för det.

Är verkligen EU-politik så väsentligen annorlunda att det legitimerar en uppsättning värderingar som i många fall är direkt motsatta de värderingar man verkar för på nationell nivå? Ett enkelt kriterium för att avgöra om en policy är acceptabel att stödja på EU-nivå är att fråga sig om man skulle vara beredd att stödja den i Sverige. Förvisso kan invändas att federalistiska avvägningar gör frågan svårare än så, men sådana avvägningar bör ändå inte trumfa grundläggande ideologiska ståndpunkter. Det går heller inte att invända att man under kriser måste göra avkall på de idémässiga grundvalarna och acceptera vissa undantag. Då hamnar man nämligen snabbt på ett sluttande plan som leder mot obehagliga territorier. (I händelse av naturkatastrofer sker det naturligtvis inskränkningar av t.ex. rörelsefriheten. Skillnaden är att i sådana fall så myndigheters befogenheter i sådana lägen definierats i förväg, och helst också specificerats i lag.)

Det nämnda kriteriet kan appliceras inte bara utifrån värdering, utan även utifrån metod: skulle man godta de maktförskjutningar som sker genom införandet av de diskuterade krismekanismerna, om det handlade om Sverige?

För vissa kanske strategiska beslut här och nu är viktigare än att ideologiska värden upprätthålls. Det går trots allt inte att veta i förväg om varningarna om att euron – och kanske även EU – kommer att krascha om inte de diskuterade mekanismerna införs nu!. Att bygga de kommande årens ekonomiska politik i EU på en permanentning av vad som vid införandet beskrevs som »tillfälliga« mekanismer och maktförskjutningar bäddar för ytterligare urholkning av det demokratiska mandatet, vilket innebär en risk inte bara för därur växande politiska konflikter, utan även minskad beredskap på kommande ekonomiska krissituationer. Lagar som skapas ad hoc i uppjagade lägen har en tendens att hålla lägre relativ kvalitet jämfört med sådana som tillkommit efter vederbörlig tid av utredande.

Frånsett dessa omständigheter aktualiseras också frågan om huruvida ett alltmer integrerat Europa – genom EU, underförstått – fortfarande är ett mål i sig. Federalistiska EU-vänner, som ofta återfinns i Folkpartiet, kan ofta ge uttryck för en närmast känslomässigt grundad syn på EU. Ofta börjar de delar av partiföreträdares tal som handlar om EU i formuleringar om Auschwitz eller Berlinmuren. Fredstanken finns fortfarande starkt närvarande. EU ses av folkpartister ofta som något mer än ett instrument. Problemet med detta förhållningssätt – utöver att det måhända bygger på känslomässiga snarare än rationella grunder – är att det ger en politisk arena ett egenvärde. Ett EU värt för liberaler att stödja bör bygga på såväl respekt för konstitutionella principer om beslutsfattande och en välfungerande administration, som på att de beslut som fattas är (åtminstone någorlunda) liberala. Lite tillspetsat: Blir EU bättre för att man har slösaktig ekonomisk politik, fattar beslut överstatligt om begränsad aborträtt, eller har gemensamma arbetsläger?

Sammanfattningsvis kan man säga att EU-vänliga liberaler måste fråga sig hur pass långt man är beredd att stödja gemensamma beslut i federalismen och namn, när besluten blir allt mer oliberala och konstitutionellt tveksamma. Ideologin och principerna bör inte underordnas strävan efter fördjupad europeisk integration. Oavsett i vilken riktning utvecklingen går de kommande åren bör grundläggande principer om lagstyre och skepsis mot regleringar av ekonomin inte kastas överbord i krisbekämpningens namn heller. Vi skulle inte acceptera det i Sverige, så varför ska det accepteras i EU?

 

Patrick Krassén är jurist och fil kand i statsvetenskap med inriktning på Europapolitik. Han var redaktör för Liberal Debatt mellan 2007 och 2009.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar