Skip to content

Superkoalition i Israel

Att följa israelisk inrikespolitik är som att läsa en spänningsroman av Dan Brown. Historien är full av cliffhangers och man vet sällan vilka vändningar som lurar runt hörnet. Detta var även fallet tidigt i maj när Israels politiska landskap förändrades över en natt.

Den sjunde maj meddelade premiärminister Benjamin Netanyahu att Israel skulle gå till nyval i september, vilket skulle ersätta det ordinarie valet i oktober 2013. Han menade att Israel var i behov av stabilitet inför kommande utmaningar som var att vänta. Knappt ett dygn efter detta tillkännagivande mötte Netanyahu pressen och meddelade att nyvalet var inställt och att en ny regeringskoalition skulle ta sin plats vid makten. Det extraordinära med den nya regeringskoalitionen var att den skulle ledas inte bara av Netanyahu, utan även av en av hans främsta politiska motståndare – Shaul Mofaz, partiledare för mittenpartiet Kadima.

Detta kunde inte karaktäriseras som annat än »news flash« eller »politikerchock«. Mofaz hade under sin korta tid som partiledare för Kadima redan hunnit understryka att han absolut inte var intresserad av en koalition med Netanyahu. I sitt tal som nyvald Kadima-ledare meddelade Mofaz utan omsvep att hans mål var att avsätta Netanyahu och vinna mot honom i det kommande valet.

Men varken Mofaz eller Netanyahu är duvungar i det politiska spelet. De har varit aktiva tillräckligt länge för att se ett gyllene tillfälle när det glimtar till. Sina tidigare ord till trots insåg Mofaz att han hade mycket att vinna på att förenas i en koalition med Netanyahu. Opinionsundersökningar visade att Kadima skulle förlora en förkrossande andel av sitt stöd. Från att vara det parti med absolut flest platser i Knesset kunde Mofaz, enligt opinionsundersökningarna, vänta sig en nedgång från 28 till 11 platser i Knesset.

Mofaz hade mycket att vinna på att ansluta sig till regeringskoalitionen, bland annat posten som vice premiärminister. Men Netanyahu, som till omvärldens förvåning åtnjuter starkt förtroende från den israeliska väljarkåren, varför skulle han vara intresserad av att regera tillsammans med sin främsta politiska utmanare?

För att förstå det israeliska politiska landskapet är det viktigt att ta en titt på hur Knesset ser ut. Knesset har, jämfört med många andra nationella parlament, en ovanligt låg spärr. Ett parti behöver endast två procent av rösterna för att ta plats i parlamentet. Detta tvingar fram många skakiga koalitioner där regeringen förlitar sig på stöd från extrema partier, partier som man helst hade sluppit att samarbeta med.

Netanyahu har under denna mandatperiod behövt förlita sig på stödet från partier som ultraortodoxa Shas och United Torah Judaism, och framförallt den populistiske utrikesministern Liebermans parti Yisrael Beitenu. Förmodligen var det dessa som Netanyahu ville skaka av sig när han kallade till nyval. Dessa partier har kunnat lägga krokben för Netanyahu i viktiga frågor. Men med Kadimas stöd så kommer inte småpartierna ha makten att kunna köra över Netanyahu.

Den nya koalitionen är med sina 94 av 120 platser i Knesset en av de bredaste i Israels historia. Frågan på allas läppar är vad koalitionen kommer att göra med sin nyfunna makt. Förmodligen kommer Kadimas inflytande att betyda en försiktig vänstersväng för Netanyahus administration. En vänstersväng i Israel är inte nödvändigtvis synonymt med vare sig högre skatter eller en större offentlig sektor. Däremot innebär det en mer öppen inställning till den stagnerade fredsprocessen, en mjukare retorik och en större villighet att pröva diplomatiska lösningar snarare än att sätta hårt mot hårt. Netanyahu har redan meddelat att en av koalitionens uppgifter är att främja en ansvarsfull fredsprocess. Det är dock långt ifrån klart vad detta innebär.

Mofaz, som tidigare har varit både försvarsminister och överbefälhavare för den israeliska armén, kommer med säkerhet göra sitt inflytande känt när det gäller såväl fredsprocessen som det iranska kärnvapenhotet. Vissa analytiker menar att den nya koalitionen ger Netanyahu en anledning att återvända till förhandlingsbordet utan att tappa ansiktet och framstå som vek. Netanyahu kan förklara en mer förhandlingsvillig inställning med behovet av att lyssna på sin nya koalitionspartner. Mofaz har länge yrkat på att det är tid att återvända till förhandlingsbordet. Han har även understrukit vikten av att fortsätta processen mot en tvåstatslösning och etablera en palestinsk stat. När det gäller Iran har Mofaz varit tydlig med att förorda diplomatiska lösningar snarare än militära, och att Israel inte bör agera ensamt mot Iran.

Förhoppningsvis kan den nya regeringskoalitionen innebära en nystart för Israel. För det är sedan länge dags att återuppliva den avstannade fredsprocessen och vända på varenda diplomatisk sten innan man väljer att agera militärt mot Iran.

 

Naomi Abramowicz är medlem i Liberal Debatts redaktionsråd och är liberal skribent med stort intresse för utrikespolitik, framförallt frågor som rör Mellanöstern. Naomi skriver även om dessa frågor på sin blogg www.naomiabramowicz.blogspot.se