Gemensam ekonomisk politik för C och FP

Det krävs ingen djupanalys för att konstatera att Alliansens ekonomiska politik har kört fast. En viktig orsak är det parlamentariska läget, men det räcker inte som förklaring. Redan inför valet 2010 hade den dynamik som uppstod i genuina förhandlingar mellan fyra borgerliga partier försvunnit till förmån för ängslighet och återkommande veton från Finansdepartementet, alternativt Skatteverket. Mitt eget parti – Folkpartiet – har en del av skulden i denna utveckling eftersom vi utan vidare accepterade att den förhandlingsmodell som rådde inför 2006 ersattes av en ny modell som lyfte processen ur sitt politiska sammanhang och försedde den med teknokratiska hängslen i varje led.

Samtidigt ter sig den svenska ekonomisk-politiska debatten allt underligare. Trots uppenbara utmaningar är den inte framåtblickande. Moderaterna vill framställa situationen på arbetsmarknaden som bättre än vad den är och Socialdemokraterna nöjer sig med att påtala problemen. Stefan Löfven gick t.o.m. så långt i en intervju att han åberopade grundlagen för att slippa presentera en egen jobbpolitik. »Regeringen styr riket.« Därför behöver oppositionen inte berätta vad den tänker göra, menade han. Således ägnar moderater och socialdemokrater mer tid åt att gräla om vad man ska kalla en arbetslöshet på 7,5 procent än åt vad man ska göra åt den.

Vad är mot denna bakgrund rätt liberal strategi för att skapa en reforminriktad ekonomisk politik och samtidigt blåsa nytt liv i allianssamarbetet? Den strategi som förefaller mest rimlig bygger på att Folkpartiet och Centerpartiet inleder ett tätare samarbete i den ekonomiska politiken inför valet 2014. Båda partierna är beredda att gräva djupare i verktygslådan än moderater och socialdemokrater för att skapa tillväxt, sysselsättning och en dynamisk kunskapsekonomi. Genom att tidigt presentera gemensamma ståndpunkter inför kommande alliansförhandlingar, skulle Folkpartiet och Centerpartiet kunna få fart på Alliansen.

Är det en strategi som riskerar att splittra Alliansen och därmed spela oppositionen i händerna? Det finns en liten sådan risk, men det resonemanget bortser ifrån att Alliansens framgångsrecept är att bli överens, inte att ständigt vara överens. Och det är bara när förhandlingen om den framtida politiken inte är given på förhand som allianssamarbetet fortsätter att vara dynamiskt i substans och samtidigt politiskt intressant.

Det är också bara om liberala partier driver på utvecklingen som vi kan känna oss rimligt säkra på att utfallet blir liberalt. Dagens politik som till stor del baseras på instrumentella överväganden innebär att perspektivet på vad som är målet med den ekonomiska politiken förskjuts. För oss liberaler är inte målet att människor ska arbeta så mycket som möjligt utan att alla ska kunna försörja sig själva så att varje individ får större makt över sitt liv och kan göra ett val mellan arbete och fritid som passar honom eller henne. Individens frihet måste vara målet – inte att skruva på systemen så att staten ska kunna få ut största möjliga arbetsutbud ur folket.

Är det å andra sidan en strategi som är svår att förverkliga därför att Folkpartiet och Centerpartiet har alltför olika uppfattningar? Knappast. Vi må vara oense om skogspolitiken i Norrland och höjden på hus i Stockholm, men i den centrala ekonomiska politiken finns många beröringspunkter. Faktum är att folkpartister och centerpartister är lite som Mattisrövare och Borkarövare: ständigt i luven på varandra utan att vilja se uppenbara likheter. Betyder det att även jag förespråkar ett mer omfattande partisamarbete eller en sammanslagning av FP och C? Nej, men ett ekonomisk-politiskt samarbete inför 2014 är lagom ambitiöst om partierna vill undersöka förutsättningarna för en sådan utveckling i framtiden utan att binda sig vid några formella utfästelser.

Nedan konkretiseras tanken på ett gemensamt liberalt ekonomisk-politisk framtidsprogram i fem punkter. Det har av förklarliga skäl en viss FP-prägel, men centerpartister är självfallet välkomna att utveckla sin syn på ett eventuellt samarbete i Liberal Debatt.

 

1. Det nya århundradets skattereform

Under det senaste året har debatten om behovet av en ny, bred skatteöversyn vuxit sig allt starkare i svensk politik. Förutom Folkpartiet och Centerpartiet förespråkar numera även Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna en bred översyn. Moderaterna har ännu så länge varit avvisande men har öppnat för grön skatteväxling. Bland arbetsmarknadens parter förespråkar Saco, LO och Almega alla en ny skattereform.

Från liberal horisont bör syftet med en ny skattereform vara att främja utvecklingen av en globalt konkurrenskraftig kunskapsekonomi i Sverige, minska beskattning av arbete och förbättra det svenska företagsklimatet. Ytterligare ett syfte bör vara att hejda utvecklingen bort från enhetlighet och likformighet i skattesystemet – två bärande principer bakom »århundradets skattereform« 1990.

 

2. Möt krisen i europa med stimulansåtgärder

Den svenska ekonomiska debatten är förvånansvärt isolerad från vad som händer i Europa. Trots alla metaforer om väder, stormar och svallvågor som sköljer över oss tycks allt till slut koka ner till en strid om statsministerns ordval eller om LO ska sitta ner med Svenskt Näringsliv och äta mazariner för att främja innovation.

Vidare är det svårt att bortse från Finanspolitiska rådets kritik att finanspolitiken är procyklisk, dvs. att regeringen vill dra åt svångremmen när vi är på väg in i en lågkonjunktur. Finanspolitiken behöver inte en rad extra säkerhetsmarginaler utöver de krav som det finanspolitiska regelverket redan ställer. För att möta det förväntade efterfrågetappet i Europa är det t.ex. rimligt att vidta stimulansåtgärder som t.ex. går ut på att tidigarelägga planerat underhåll och investeringar i infrastruktur. Det är åtgärder som även bidrar till att undanröja flaskhalsar för långsiktig tillväxt.

 

3. Stärk sverige som kunskapsnation

Enligt Vinnovas generaldirektör, Charlotte Broberg, är Sverige hotat som kunskapsnation. Även EU-kommissionen konstaterade nyligen att Sveriges kunskapsbaserade ekonomi är sårbar eftersom den är beroende av några få multinationella företag som i växande utsträckning förlägger forskning och utveckling utomlands. Ett exempel på detta är Astra Zeneca som nyligen flyttade sin forskning och utveckling från Sverige. Att döma av en rapport som publicerades av Almega förra året är utvecklingen inte förvånande. Forskning och utveckling är nämligen den sektor som är hårdast beskattad av alla i svensk ekonomi. Den viktigaste förklaringen till detta är att vi har höga marginalskatter vid internationellt sett låga inkomster. Ta därför bort värnskatten och sänk den statliga skatten till 40 procent.

För att stärka Sverige som kunskapsnation skulle FP och C även kunna föreslå en politik som ger svenska universitet konkurrens utifrån och visar att Sverige på allvar vill bli ett nav i det framväxande globala kunskapssamhället. Bjud in därför in utländska (amerikanska) universitet att etablera filialer i Sverige, inte i samarbete med etablerade svenska universitet utan i konkurrens med dem. Det skulle skapa en helt ny dynamik i den svenska universitetsvärlden samtidigt som vi attraherar utländska forskare och ställer krav på att svenska forskare ska vara konkurrenskraftiga internationellt.

 

4. Förbättra företagsklimatet

För att arbetslösheten ska kunna minska måste efterfrågan på arbetskraft öka. Därför behöver näringslivsklimatet stärkas. En politik för att förbättra företagsklimatet kräver att regeringens regelförenklingsarbete leder till reella förenklingar för företagen, inte bara vackra ord. Det förutsätter också rakare rör i socialförsäkringarna. I ett längre perspektiv bör socialförsäkringarna inte vara en källa till extrabeskattning av företagen. 2011 gick t.ex. socialförsäkringarna med ett samlat överskott på mer än 100 miljarder kronor.

En annan angelägen reform vore att slopa de så kallade 3:12-reglerna och ersätta dem med ett enklare system. En sådan reform bör leda till en rejäl skattesänkning för Sveriges småföretag och följa principen att småföretagare aldrig ska behöva betala mer än 30 procent i skatt. Småföretagare tar risker för oss andra och lever under ständig stress. Det är rättvist att de får behålla mer efter skatt än vi löntagare.

 

5. Knyt tryggheten på arbetsmarknaden till individen

Den svenska arbetsmarknadslagstiftningen är inte så dålig som sitt rykte. I det har Socialdemokraterna och Moderaterna en poäng. Men det betyder inte att den är bra. Dagens lagstiftning är från vänstervågens kulmen på 1970-talet och representerar ett avsteg från den svenska modellen. LAS bidrar sedan länge till att försämra arbetsmarknadens funktionssätt och är i starkt behov av modernisering. Därför är det rimligt att turordningsreglerna i LAS ändras så att de baseras på kompetens istället för anställningstid.

Om en reformering av LAS genomförs parallellt med att arbetslöshetsförsäkringen görs allmän och obligatorisk och att taket i a-kassan höjs, skapas förutsättningar för ökad trygghet på arbetsmarknaden. Skillnaden blir att skyddsnätet omfattar alla och knyts till individen istället för till arbetsplatsen. Därmed uppnås en kombination av frihet och trygghet som är bättre anpassad till framtidens arbetsmarknad.

 

En framtidsorienterad ekonomisk politik kräver att vi använder hela verktygslådan i den ekonomiska politiken. Det är långt ifrån fallet idag. Ett samarbete mellan Folkpartiet och Centerpartiet kan bli till den injektion som bryter ängsligheten i svensk ekonomisk-politisk debatt och samtidigt blåser nytt liv i allianssamarbetet.

 

Per Altenberg är aktiv medlem i Folkpartiet. Han har en fil mag i nationalekonomi från Lunds universitet och Master of Science in Foreign Service från Georgetown University.  Han har tidigare arbetat som politiskt sakkunnig (FP) i Regeringskansliet. Idag arbetar han med ekonomisk analys på Kommers­kollegiums enhet för Internationell handelsutveckling.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar