Bättre skynda långsamt

Under våren har europas åtstramningspolitik hamnat i skottgluggen. Enligt kritikerna är den kontraproduktiv. Den reducerar efterfrågan, skadar ekonomin och minskar i förlängningen skatteintäkterna. Därför vill de i stället stimulera tillväxt.

Frågan är bara hur det ska gå till.

Fler infrastruktursatsningar är förmodligen inte vad Spanien, som precis genomlevt en byggbubbla, behöver. Och att lägga pengar på broar i Grekland framstår som lönlöst. EU har i tjugo år avsatt pengar till sådana projekt som i stor utsträckning försvunnit i olika former av korruption.

Risken är överhängande att stimulans ökar budgetunderskotten och skapar nya obalanser. Utan att ge tillväxt.

Däremot finns flera goda skäl för att minska takten på åtstramningarna.

Problemet är inte att staten drar på sig budgetunderskott i recession, utan att den ofta också gör det i högkonjunktur. Politiker är ovilliga att genomföra neddragningar oavsett om ekonomin går bra eller ej.

Resultatet blir därför ofta dubbelt procyklisk politik. Först spenderar vi mycket i högkonjunktur sedan tvingas vi spara i lågkonjunktur.

För att undvika detta har vi valt att på olika sätt binda politikers händer. Ett sätt är oberoende centralbanker. Det innebär att penningpolitiken styrs utifrån ekonomiska i stället för politiska hänsynstaganden.

Ett annat är olika typer av automatiska återställare. I lågkonjunktur ökar – till exempel – utbetalningarna av arbetslöshetsersättning, för att minska när ekonomin vänder och folk får jobb på nytt.

Aggressiva åtstramningar innebär kraftiga hugg i de socialförsäkringar som är så viktiga i en lågkonjunktur. Både för att ge människor stöd och för att hålla efterfrågan uppe.

Det är dubbelt olyckligt. Och ett skäl för att skynda långsamt med åtstram­ningspolitiken.

 

Martin Liby Alonso är återkommande krönikör i Liberal Debatt och doktorand vid London School of Economics

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar