Under påsken kom ett besked som många väntat på. Regeringen satte ner foten i frågan om kärnkraftsbolagens skadeståndsansvar vid en kärnkraftsolycka. Bakgrunden är att regeringen i energiuppgörelsen slagit fast att kärnkraften måste bära sina egna kostnader. Inget statligt stöd, vare sig direkt eller indirekt. Plötsligt blev nyckelfrågan: vad utgör ett statligt stöd? Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet har argumenterat för att det är en indirekt subvention att staten inte kräver att kärnkraftsbolagen helförsäkrar sig mot en eventuell olycka.
Även om risken för en kärnkraftsolycka är liten så finns den. Problemet med kärnkraft är att om en olycka händer blir den samhällsekonomiska kostnaden gigantisk. Om stora delar av elproduktionen i Sverige skulle stå still flera månader skulle det innebära enorma förluster för företag som SSAB och SCA, som då skulle behöva ersättas. För att inte tala om kostnaden för evakuering, sanering och återuppbyggnad.
En helförsäkring för kärnkraft bedöms därför ge mycket höga försäkringspremier, så höga att företag förväntas avstå från att investera i kärnkraft. Därför är det få länder som kräver helförsäkring. Istället kräver man att bolagen försäkrar sig upp till en viss nivå. Sveriges nivå är idag högre än de flesta andra länders.
Att inte kräva helförsäkring, betyder det att skattebetalarna subventionerar kärnkraften? Det beror helt på hur man ser det. I en modern ekonomi finns det många transaktioner där den som utför en tjänst inte bär hela ansvaret vid en olycka. Säg att du skickar ett paket med ett fraktbolag. De flesta fraktbolag har en gräns för hur mycket paketet är försäkrat för genom företaget. Det är den summa som de ger dig om paketet försvinner eller förstörs på vägen. Behöver man en ännu bättre försäkring får man betala extra.
Att säga att kunden i och med detta subventionerar pakethanteringen blir konstigt. Jakob Heidbrink, doktor i kontraktsrätt och lektor vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, menar att man istället ska förstå det som att kunden själv tar risken för att något oväntat sker. Genom att konsumenterna själva bär risken, kan också priset för att skicka paket gå ner.
Till skillnad från fraktbolaget har en konsument på elmarknaden ingen möjlighet att själv värdera risken och betala för elen därefter. Det komplicerar, eftersom att det nu blir staten som blir den aktör som ska väga pris mot risk. Till skillnad från i fallet med paketskickning fördelar sig inte heller vinsten med en prisvärd el jämnt mellan olika konsumenter. Ett elintensivt företag gynnas mer än ett tjänsteföretag, som gynnas mer än ett hushåll. Att vissa industrier gynnas av en sådan politik kan man naturligtvis konstatera, men samma snedfördelning gäller även andra offentliga åtaganden som vägar, järnvägar, gemensamt finansierade universitet och arbetsmarknadsutbildningar.
För att parafrasera Lejonkungen: Allt solen rör vid är subventioner. Den ideologiska poängen är att en välfärdsstat alltid är en stat där människor på olika vis betalar för varandra. Ett samhälle där alla bär den fulla kostnaden för sitt handlade kräver helskyddade äganderätter. Det skulle visserligen ge den nattväktarstat som Robert Nozick skisserar på i »Anarki, stat och utopi«, men att börja diskutera den partikulära frågan om kärnkraftens skadeståndsförsäkringar utifrån idealet om den minimala staten blir inte rättvisande.
Varför inte? Problemet är att hela elmarknaden är genomreglerad, från tillstånd till produktion och distribution. Den omgärdas av fler politiska stängsel än Kumlaanstalten och hur den skulle se ut i ett fritt samhälle kan vi bara spekulera om. Ingen vet hur stort ansvar konsumenterna skulle kräva av kärnkraftsbolag i en fri ekonomi. Skulle det vara mer än i dag? Mindre?
Om man är intresserad av en friare och mer rättvis elmarknad bör man studera de regleringar och skatter som idag hämmar elproduktionen. Det finns massor att göra. Sänka inträdeshindren. Se över elskatterna. Sälja ett visst statligt bolag. Och fundera över varför Sverige ska investera miljardbelopp i förnybara källor som vindkraft, som inte sänker koldioxidutsläppen i Sverige men betalas direkt av hushåll som redan har små marginaler.
Frågan om kärnkraften och försäkringsansvaret är infekterad och inte helt enkel att bena ut för en ideologiskt intresserad. Men det positiva är att det har etablerat sig en bredare skepsis mot subventioner i energi- och klimatdebatten. EU:s fiske- och jordbrukspolitik har fått allt större uppmärksamhet. Majssubventionerna i USA har granskats. Det har dragits lärdomar av den subventionerade etanolen, som en gång såg ut som en bra idé, men som istället drev upp livsmedelspriser och ökade undernäringen. Kärnkraften har genomlysts och diktaturers subventioner till fossila bränslen diskuteras på toppnivå. Nu är det dags att lyfta på fler subventionsstenar. Kan vi prata om förnyelsebart?
Lydiah Wålsten är journalist och arbetar som projektledare på Timbro med inriktning mot miljö, tillväxt och konsumtion.