Det finns ingen liberal rojalism

»Visst, det kanske egentligen är fel och gammalmodigt, men det är ju trevligt och gör ingen skada!«. Så brukar det ofta låta när det svenska statsskicket ska försvaras. Och nej, någon stor skada gör nog inte arvsmonarkin. Och det kan säkerligen vara trevligt att titta på när kungen klipper band eller att recensera drottningens nobelfestutstyrsel.

Men det duger inte. Arvsmonarkin är vårt statsskick, inte någon nöjesattraktion, och kungen är vår statschef, inte en trevlig farbror att skratta med eller åt. Och när statsskicket ska motiveras, duger det inte att säga att det trots allt är lite trevligt och inte gör någon skada. Vilket statsskick vi har måste kunna motiveras med kraftfullare argument än så. Och att lägga fram några mer kraftfulla argument för varför arvsmonarkin är ett lämpligt statsskick, låter sig svårligen göras för den som är liberal och vill vara det på ett hyfsat trovärdigt sätt.

Arvsmonarkin står i skarp motsättning till de idéer liberalismen bygger på. I en republik väljs en person till statschef av folket, och kan också avsättas av folket. I arvsmonarkin Sverige blir en viss person statschef på grund av blodsband, och kan inte avsättas på något lagligt sätt, med mindre än att konstitutionen ändras. Att vissa personer föds till officiella ämbeten och privilegier står i fullständig strid med den liberala idén om att alla individer föds fria och jämlika.

Mot detta är en vanlig invändning att det finns så många andra medfödda orättvisor, såsom vilka föräldrar man har eller hur rika de är. Och detta är förvisso sant. Skillnaden är dock att i fallet arvsmonarkin är det som går i arv officiell makt och officiella privilegier, i det senare fallet är det fråga om makt och rikedom som går i arv på grund av människors fria val. I vissa fall kan det vara fråga om makt och rikedom som härrör från tvång, och det är på många sätt problematiskt. Samtidigt är det en annan fråga; att det finns andra orättvisor i samhället är inte ett skäl till varför den fundamentala orättvisa som ligger inbyggd i vårt statsskick inte ska åtgärdas.

Ett annat problem med arvsmonarkin, vid sidan av de uppenbart principiella, är det förlegade klassideal som detta statsskick bidrar till att vidmakthålla. De personer som föds in i kungahuset är per definition upphöjda över andra människor. Att det upprätthålls ett vi och ett de på grund av officiella blodsbandsprivilegier kan för en liberal aldrig vara godtagbart.

Ett med detta förbundet problem är den fullständiga flathet som media visar inför kungahuset. Att på ett kritiskt sätt granska den högste företrädaren för vårt land borde vara en självklarhet för den seriösa journalistiken, precis på samma sätt som granskning av högt uppsatta politiker och andra makthavare är det. Så tycks emellertid inte vara fallet. En viss förändring när det gäller detta har kunnat skönjas på senare år, i och med de rader av skandaler kring kungahuset som har avslöjats, men fortfarande syns en häpnadsväckande flathet och undfallenhet gentemot kungahuset i svensk media. Tidningar och andra media som i vanliga fall sätter en ära i att vara seriösa och trovärdiga tappar helt koncepten när en familjemedlem i kungahuset gifter sig eller ett barn ska födas, och fyller halva upplagorna med journalistik som vanligtvis förknippas med betydligt mer oseriös media.

Trots den uppenbara oförenlighet som finns mellan liberalismen och arvsmonarkin, står Sveriges liberala partier bakom vårt nuvarande statsskick. Detta är märkligt och svagt. Frågan om statsskicket är en av få frågor där det i stort sett utan problem går att hålla en fullt ut principiell linje. För det första finns det två mycket tydliga alternativ – arvsmonarki eller ett statsskick byggt på demokratiska principer. För det andra är det ena av alternativen djupt illiberalt, medan det andra står helt i överensstämmelse med liberala principer. För det tredje finns det inga hittills presenterade liberala argument för arvsmonarkin som kan övertrumfa de ideologiska argumenten emot (nej, att något är traditionsenligt, trevligt och eventuellt bidrar till att en del människor tycker att Sverige verkar vara ett särskilt trevligt land är inte hållbara argument).

Arvsmonarkin är ett i grunden illiberalt statsskick, och att liberala partier stödjer detta är helt enkelt inte försvarbart. Det är dags för Sveriges liberala partier att ta fasta på sin ideologi och stå upp för ett avskaffande av monarkin.

 

/Emma Söderberg Majanen är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.

 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar