Konsten att styra en kommun

Alla är överens om att en av de främsta politiska utmaningarna är att klara av att i framtiden leverera välfärd. Det är därför fler måste jobba längre. Det är därför vi med forskning och kunskap måste rusta oss för en hårdare global konkurrens. Det är därför politiker måste sträva efter en högre effektivitet och innovationer inom vård, skola och omsorg.

En ofta förbisedd slutsats tror jag är att politiker i kommuner och landsting måste styra smartare – genom att göra mindre.

Sedan Axel Oxenstiernas dagar har Sverige utvecklat en stolt förvaltningstradition utifrån principer om renodlade ansvar och befogenheter. Ansvariga tjänstemän såväl som politiker ska kunna ställas till svars. Denna långa och i Sverige så omhuldade tradition anses ligga till grund för den effektivitet och låga korruption som är utmärkande för svensk offentlighet. Den lagstiftning som styr statsförvaltningen utgår från dessa värden.

Kommunsektorn däremot har vuxit fram i en delvis annan tradition. Socknens män samlades till stämma, de kom överens om vad som behövde göras, fördelade uppgifter mellan sig och avgjorde vad var och en skulle betala i skatt. Ännu på 1950-talet hade en stor andel av Sveriges kommuner inte någon anställd personal.

Kommunallagen bygger på denna tradition av lekmannavälde som kommunerna vuxit fram ur. Idén om den oberoende ämbetsmannen är säkert levande hos många kommunala tjänstemän och politiker, men har inget explicit skydd i kommunallagen. Den utgår istället från att politikerna, lekmännen, är ansvariga för hela produktionen från ax till limpa.

Detta skapar problem och sätter värden på spel. Det bidrar till kortsiktiga politiska horisonter. Det riskerar att minska effektivitet och kvalitet i våra offentliga organ.

I min vardag möter jag såväl politiker som tjänstemän på olika nivåer från många olika kommuner. Ett återkommande tema som ger upphov till samtal handlar om den svåra gränsdragningen mellan förvaltning och politik. Jag hör chefer beklaga sig över politiker som lägger sig i detaljer och visar bristande förtroende. Jag hör politiker som upplever att tjänstemän mörkar och undanhåller information.

Utgångspunkten för många av dem tycks vara att där råder ett konkurrensförhållande. I själva verket är dock en god förvaltning med professionella chefer och skickliga ledare en förutsättning för politiker som vill göra skillnad.

Politiker bedyrar gärna att de har ansvar för långsiktiga frågor, för »visioner«. Samma personer är lika ivriga att stå till medborgarnas tjänst och komma till undsättning i frågor som rör allt från parkbänkars placering på torget till materialtillgången vid förskolans julpyssel. I själva verket tror jag att politiken många gånger dräneras på det långsiktiga perspektivet, eftersom politikerna gärna vill visa sig slagkraftiga och lösa operativa problem.

Gunnar Wetterberg är samhällspolitisk chef på SACO. Han menar att hela kommunallagen måste skrivas om. Professionen, tjänstemannaorganisationen, måste erkännas och få ett lagstadgat skydd att verka självständigt. Jag frågar hur han anser att rollerna bör delas upp:

– Den rimliga fördelningen är att fullmäktige fattar beslut om riktlinjer, budget och planer. Sedan är det förvaltningen som rattar verksamheten. Politikerna ska ta ansvar för de långsiktiga frågorna. Det uppstår problem när politiker går in och mixtrar i handläggningen av enskilda frågor.

Wetterberg pekar på allvarliga effekter av att politiker på kommunal nivå inte respekterar professionen.

– Kommunsektorn har en mycket hög omsättning av chefer. Därmed får du inget tryck i organisationen, ingen kontinuitet i utvecklingsarbetet. Det skaver helt enkelt för mycket, som chef blir man less om man ständigt blir klämd mellan professionen, sina medarbetare, och politikerna. De får helt enkelt inte lov att vara chefer.

Ett annat exempel som Wetterberg ger är den svaga löneutvecklingen för lärarkåren. Politiker tar ansvar för sådant som de inte bör styra, och »fegar för att inte få folkopinionen emot sig«.

– Det gör att kommunsektorn inte har utvecklat en professionell lönepolitik för lärarkåren.

Finns det inte en risk med ditt resonemang att kommunsektorn dräneras på politik, att allt blir tjänstemanna- och lagstiftningsstyrt?

– Den risken finns. Men å andra sidan är för mycket politik inte heller bra för politikens anseende. De oklara rågångarna är en del av förklaringen till att man har så stora problem.

Helsingborgs kommundirektör Palle Lundberg är inne på samma spår. I en intervju i Dagens samhälle (nr 40, 2011) beskriver han sitt uppdrag som en demokratins väktare. Den svåraste uppgiften han har är att begränsa den politiska styrningen: »Politikerna måste lägga en lagom stor beställning, som går att leverera. Ibland tror politiker att ju fler styrdokument de tar fram desto mer styr de.« Effekten, enligt Lundberg, är att tjänstemännen för att orientera sig i floran av politiska budskap själva väljer vad de ska fokusera på. »Då har vi inte längre demokrati – [utan] tjänstemannavälde«.

Effekterna som Wetterberg hoppas uppnå om man skriver om kommunallagen är att politikerna får spelrum att ägna sig åt det långsiktiga. Därtill skulle det bli mer attraktivt att arbeta i offentliga verksamheter, och då får man förhoppningsvis mer kvalitet.

Kvalitet, innovation och högre effektivitet inom vård, skola och omsorg är en av våra stora framtidsfrågor. För att ta sig an dessa utmaningar behöver kommunpolitiker ägna sig åt rätt saker. En förändring av kommunallagen skulle förmodligen vara ett steg i rätt riktning för att uppnå en mer professionell hantering av våra välfärdstjänster.

Personligen tror jag att kommunpolitiken dessutom skulle bli mer intressant att engagera sig i. Tänk vad skoj vi skulle ha, om det var principer, värderingar och den långsiktiga samhällsutvecklingen som låg till grund för diskussion på partimöten och i nämndsammanträden, istället för parkeringsavgifter och snöskottning.

Richard Bengtsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar