En liberal landsbygdspolitik

»I norrland, hava vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det.« I rikskansler Oxenstiernas sinne hägrande rika tillgångar i skog, silver- och järnmalm. En nyfiken röst i en tid då den generella attityden till »vildmarken« i norr var allt annat.

Nu 350 år efter statsmannens bortgång är förhållandet till lands- och glesbygder fortsatt komplicerat. Inte minst de delar av Norrland som tar plats i beskrivningen är föremål för mystifiering och paternalism.

På många sätt är Sveriges landsbygdsparti nummer ett, Centerpartiet, sig likt. Även år 2012 får minnet av Thorbjörn Fälldins enade landsbygdsfront, som porträtteras i detta nummer av Liberal Debatt, centerpartistiska hjärtan att bulta. Än lever drömmen om fornstora dagar.

Skillnaden är att dagens centerparti, inte minst i kontrast till det Olof Johansson ledde, klämmer in ordet »liberal« i varje mening där så är möjligt. Bortblåst är den tidigare utbredda tillväxtkritiken, men också landsbygdsprofilen är nu tydligt nedtonad till förmån för liberala floskler.

Sedan Alliansens valseger 2006 har Centerpartiet, genom kontrollen av landsbygds- och näringsdepartementen, åter förutsättningar att dra de grova penseldragen i svensk landsbygdspolitik. Motsvarande roll hade partiet i regeringen Bildt och så klart under Thorbjörn Fälldins tid som statsminister. Efter fem år i liberala centerhänder borde landsbygdspolitiken nu andas liberalism och visa stark nydaning jämfört med det långvariga socialdemokratiska herraväldet.

Att läsa pressmeddelanden från Centerpartiets statsråd är att navigera genom en omfattande och vildvuxen flora av insatser – »digitala agendor« och »matlandsambassadörer« för att nämna några. Varje del är tjusigt paketerad i kampanjformat och uppbackad av outtröttligt väckelseresande i landet.

Utan tvekan sker behjärtansvärda insatser. Men så är inte frågan om politiken ger värme i bröstet, utan om den går i takt med Centerpartiets liberala lingo. Intrycket är, ur liberal synvinkel, kluvet när landsbygdsminister Eskil Erlandsson ena dagen modigt tar sig an de för partiet tidigare så känsliga europeiska jordbrukssubventionerna. För att nästa dag – i regeringens namn – drilla matlobbyister för att stimulera efterfrågan på svenska produkter.

När Thorbjörn Fälldin, i intervjun till detta nummer av Liberal Debatt, frågades hur det historiska maktövertagandet 1976 var möjligt kom svaret direkt. Folket hade fått nog av den socialdemokratiska »flyttlasspolitiken«.

Centerpartiet gör i regeringen Reinfeldt sitt huvudnummer i näringspolitiken och hanterar även de nära kopplade energi-, miljö- och landsbygdsfrågorna. Under föregående mandatperiod bar även infrastrukturministern centerflagg. Partiet har med andra ord under fem år beväpnats med en betydande åtgärdsarsenal, men vad får egentligen flyttlassen att vända på 2000-talet?

Lands- och glesbygderna rymmer några av Sveriges allra vackraste frihetsberättelser. I by efter by finns kvinnor och män som i generationer genom hårt arbete skapat sig ett självständigt liv. Detta trots – och i vissa fall just tack vare – att de per definition befunnit sig i periferin i förhållande till 1900-talets välfärdssamhälle. I frånvaro av kollektivets vakande ögon och trygga famn har gemenskap och företagsamhet spirat.

Men bortom den enskilda gårdens idyll väntar nedslående trender. Minskad sysselsättning och därmed avfolkning. De välfärdsinrättningar som finns bär de hårdaste konsekvenserna av kommun- och landstingspolitikernas osthyvlar i besparingstider.

Utvecklingen på den svenska landsbygden under 1900-talet kan till stora delar förklaras. Minskat antal arbetstillfällen i landsbygd är att vänta när en nation förflyttar sig från ekonomi i huvudsak buren av jordbruk och industri till tjänster och industri. Förloppet har dock accentuerats av politikens oförmåga.

Efter krigen, när strukturomvandling på allvar tog fart, rådde allmän ovilja att erkänna problematiken – det gick ju så bra på många andra platser i landet! Under 1960- och 70-talen förvärrades trenden av en socialdemokratisk »flyttlasspolitik«, i vilken människor genom subventioner och propagandistisk retorik manades till storstadsregionerna. Hjulens hastighet ökade.

Därefter vidtog vad som bäst kan beskrivs som »konstgjord andning«, utförd av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Utlokalisering av statlig verksamhet och jordbrukssubventioner (ett virrvarr till politik sedermera förfinad av EU). Lägg därtill ett, ur sysselsättningssynpunkt, i flera avseenden alltför välspänt skyddsnät. Alltsammans förvisso livsuppehållande, men knappast utvecklande. Och definitivt inte liberalt.

Det generella resultatet: Dalande befolkningssiffror, överrepresentation i utanförskap och som Ohlininstitutet påpekade efter valet 2010 ett Sverige som glider isär vad gäller innehållet i de slutna valkuverten. Storstadsregionerna blir allt blåare, lands- och glesbygden rödare. De av utflyttning hårdast drabbade norrlandskommunerna förblir paradoxalt nog i huvudsak högröda trots (S)-pamparnas oförmåga att mildra utvecklingen.

Landsbygdens dröm bör kunna vara liberalismens. Alternativet är att uppgivet ta utarmning av gles- och landsbygder för given och argumentera för att sådan inte skulle utgöra problem. Detta vore att ge rätt åt dem som menar att lands- och glesbygderna endast kan leva genom kollektiva lösningar och ett nederlag för liberalism som en ideologi för hela landet.

Några genvägar eller dunderkurer finns sannolikt inte. En liberal landsbygdspolitik måste fokusera på att skapa goda förutsättningar för näringsverksamhet. Ska riktade statliga insatser ske måste de vara i tidigt skede, att köpa tid åt utdöende verksamhet är både kortsiktigt och dyrt. Utmaningen är att omsätta retorik kring innovationsförmåga och entreprenörskap till reformer och arbetstillfällen i gles- och landsbygder. Staten, med organ som industrifonden och Almi, saknar inte institutioner för att ta sig an frågorna. Frågan är vad de ska göra och hur Centerpartiets agendor och ambassadörer ska generera tillväxt.

I vissa avseenden är landsbygdspolitiken anno 2012 spännande saker på spåren. Ska löften om välfärd i hela landet vara mer än vackra ord, så måste de offentliga systemen tillåta och uppmuntra den småskalighet och flexibla drift Centerpartiet talar om. Även satsningen på Inlandsinnovation, som adresserar den bristande kapitaltillgången i lands- och glesbygder är högintressant. Om än ur liberal synpunkt en ny delikat balansgång.

Avslutningsvis är en liberal landsbygdspolitik i ett avseende vara glasklar: Framtiden för den dalgång, bergstopp eller för den delen ö som upplever vikande trender vilar i händerna på dess människor. Offentligheten ska säkra rimliga förutsättningar och maximera utväxlingen av de möjligheter som ges. Ett gott exempel på sådant tillfälle är den pågående råvaruboomen. Statliga LKAB väntas fördubbla sin produktion i Kiruna och i såväl Pajala som Garpenberg sker nu tunga privata investeringar för drift över långa tidshorisonter.

Här är den offentliga infrastrukturen avgörande för framgång. Det är i utgångsläget långt från skogarna och gruvorna i norr till den europeiska marknaden. Varje krök, flaskhals och signalfel på den svenska järnvägen gör sträckan än längre, vilket översätts i minskad försäljning och uteblivna arbetstillfällen.

/Gabriel Ehrling

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar