Staten, kvinnor och feminister

Diskussionerna om kvotering har på sistone smugit sig in bland de borgerliga partierna. Inför Folkpartiets landsmöte i höstas föreslog partistyrelsen jämställdhetsrankning av större svenska företag och kommuner baserade på löne- och befattningsstatistik. I samband med Moderaternas stämma skrev Sofia Arkelsten om behovet av att överväga kvotering. Dessa resonemang är problematiska av flera skäl.

Till att börja med framgår det inte varför man anser det viktigt med en jämn könsfördelning. Det ses som självklart att detta är någonting positivt. Det oreflekterade vurmandet för en jämlikhet baserad på gruppegenskaper tycks extra märkligt för liberala partier. Liberalismen har ju sin grund i upplysningens idéer om individen. Dessa idéer utgjorde senare grunden även till feministrörelsen. Genom upplyftandet av individen kunde nämligen även kvinnors emancipation motiveras.

Den liberala pionjären och tänkaren Mary Wollstonecraft påtalade under 1790-talet bristerna på kvinnlig individualism i upplysningsfilosofen Jean-Jaques Rousseaus verk. Under mitten av 1800-talet pläderade även den liberale debattören John Stuart Mill för kvinnans emancipation med argument baserade på tanken om individen. Bland annat ifrågasatte han om det alltid, till varje uppgift i samhället, fanns en man som var så pass lämplig att det var värt att utestänga halva befolkningen från möjligheten att ens söka posten.

Vad vill dagens politiker uppnå med en jämn könsuppdelning av styrelser? Tänker de liksom man gjorde under den kvinnliga rösträttsrörelsen att kvinnor har extra kompetens att tillföra i egenskap av sitt kön? Den kvinnliga rösträtten, till skillnad från den manliga, motiverades nämligen med just nyttoargument byggda på kvinnors påstått kollektiva egenskaper. Även om detta inte är tanken i dag borde politiker inse att deras förslag ytterligare polariserar män och kvinnor.

Just debatten om kvinnlig rösträtt splittrade den tidiga feministrörelsen i två läger. Feministrörelsen enades formellt 1888 i ståndpunkten att det primärt var kvinnlig rösträtt man skulle arbeta för. Dock var det en grupp feminister som inte höll med om denna prioritering. De individualistiska feministerna ville inte legitimera ett system där kvinnor var underordnade män genom att rösta inom det. I stället ville de först driva igenom exempelvis reformer kring äktenskapet och legalisera preventivmedel för att sedan införa kvinnlig rösträtt. Denna skulle på så vis bli en individuell rättighet snarare än en grupprättighet.

Inom den individualistiska feminismen kom kampen sedan att stå mellan den socialistiskt orienterade Emma Goldman och libertarianen Voltairine de Cleyre. Den intellektuella anarkisten de Cleyre var tidig med att ifrågasätta traditionella könsroller vilket de samtida socialistiskt orienterade mainstreamfeministerna inte gjorde. Den kvinnliga emancipationen var viktig för de Cleyre och hon hävdade att kapitalismen skulle bli vägen till kvinnans frigörelse från mannen.

Att det finns strukturer i samhället som missgynnar kvinnor kan vi inte bortse ifrån. Om vi ska vara lika inför lagen är det dock en politisk omöjlighet att med statliga medel värna lika representation av könen. Det är viktigt att betona att en jämn könsfördelning eller kvotering inte är dålig per se. Det som är kritiserbart är insinuationen om statliga ingrepp för att uppnå detta. Staten bör inte bedriva en politik som utgår från gruppegenskaper. Det är denna tanke som är utgångspunkten i den tidiga individualistiska feminismen som de Cleyre förespråkade. Ojämlikhet i möjligheter krävs nämligen om målet är lika utfall som välfärdsforskaren Andreas Bergh uttryckt det.

Den tidiga feminismen tog fasta på just rättigheter. Målet var kvinnlig frigörelse och likhet inför lagen. I dag ses jämställdhet i Sverige som så självklar att den inte behöver motiveras. Vilket givetvis är något positivt. Men att oreflekterat diskutera statlig jämställdhetsrankning och processer för jämställda styrelser, det är att återvända till den generalisering av könen som härskade innan kvinnor ansågs som fullvärdiga människor.

Kvinnor är liksom män individer och kan därför inte sägas representera sitt kön. Att antyda att så är fallet implicerar även att kvinnor skulle vara utbytbara sinsemellan. Nej, det är snarare ytterligare individualisering feminismen borde handla om. Inte om statistik och lika utfall. För vi får aldrig glömma att vi genom statlig särbehandling upphäver just rätten att bedömas som individer.

 

Ebba Tornérhielm är förbundsstyrelseledamot i Liberala ungdomsförbundet. 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar