Recension av Ottar och kärleken

Många i den så kallade första feministiska vågen var ofta liberala. Elise Ottesen-Jensen var uppvuxen i en prästfamilj, men hon tog avstånd från borgerliga värderingar och blev aktiv syndikalist. Hon ansåg att de borgerliga feministerna knappast visste vad de pratade om. Det var i arbetarklassen som de kvinnliga offren fanns.

Elise Ottesen-Jensen ville bidra till att göra andra människor lyckliga. Hon grundade RFSU 1933 och hjälpte många människor till ett bättre och lyckligare liv. Hon stöttade människor som trodde att det var farligt att onanera, hon hjälpte kvinnor som blivit ofrivilligt gravida att hitta en läkare som utförde aborter och hon såg till att de som hade många barn och var fattiga kunde få sterilisera sig. Sedan reste hon land och rike runt och föreläste om preventivmedel trots att detta var förbjudet. Hennes intresse för sexualupplysning tros bottna i hennes syster som blev psykiskt sjuk efter att ha tvingats adoptera bort sitt barn när hon bara var sexton år.

Kärleken i bokens titel syftar på Elises stora kärlek Albert Jensen. Han var en framstående man inom syndikaliströrelsen och han var inte bara Elises stora kärlek, utan också den som gjorde henne mycket olycklig. Tidigare i livet miste hon en son strax efter födseln och detta kom hon egentligen aldrig över. Albert lämnade henne för deras betydligt yngre husa 1936 när Elise var 50 år.

Ottar och kärleken är en fin berättelse om Elise Ottesen-Jensen, men det är också en bok som inte censurerar hennes mindre trevliga sidor. Thorgren tar exempelvis upp att hon var positiv till rashygien och tvångssteriliseringar. En liten störande detalj är påståendet att Ottesen-Jensen hjälpte människor med provrörsbefruktningar (den första provrörsbefruktningen skedde 1978). Sådana faktafel ska inte få smyga sig in i en sådan i övrigt välskriven bok!

Hanna Lager driver feministbiblioteket. 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar