Medborgare utan makt

Det har skett en tyst revolution i vår demokrati. På ytan fungerar det svenska politiska systemet som det alltid gjort, där partierna samlar engagerade medborgare som gemensamt formulerar partiernas politik. I verkligheten befinner sig partiernas arbete långt ifrån folkrörelseidealet. Det bärs i allt större utsträckning upp av professionella politiker, politiska tjänstemän och medlemmar vars främsta drivkrafter är politiska förtroendeuppdrag eller karriär inom politiken. Partierna blir allt mer en del av staten och driver allt längre bort från medborgarna.

Människor är idag inte mindre politiskt engagerade. Däremot är de är mindre partipolitiskt engagerade. Det minskande antalet medlemmar, tillsammans med professionalisering av politiken, nya kampanjmetoder, medialisering och avideologisering, förändrar partiernas karaktär. Kanske gör utvecklingen att det inte längre är relevant att tala om partierna som folkrörelse- eller medlemspartier, åtminstone inte som vi tidigare förstått begreppet.

Nu sker en utveckling där medborgarnas engagemang är på väg ut från partipolitiken. Till skillnad från vad många partiföreträdare hävdar, är utvecklingen inte oproblematisk. Sektor3:s rapport Efter folkrörelsepartiet, baserat på Svend Dahls doktorsavhandling med samma namn, visar att det som gör att människor dras till och stannar kvar i partier är de möjligheter att utöva makt som möjligheterna att bli förtroendevald eller göra politisk karriär ger tillgång till. För politiskt engagerade medborgare som inte ser sig som framtida politiker, finns däremot lite att hämta i ett partipolitiskt engagemang. Det får konsekvenser för alla; för partierna, för de partiaktiva och för medborgarna.

Partierna blir en allt svagare länk mellan det civila samhället och staten, utan snarare en del av det offentliga maskineriet. Medan medlemsintäkterna stadigt minskat har partierna samtidigt ökat sina intäkter och idag finansieras de nästan uteslutande av offentliga medel. Kommunikationen mellan politiker och medborgare sker i huvudsak genom media. Därmed har kommunikationen till stor del frikopplats från de lokala partiorganisationerna och de vardagliga politiska samtal mellan partiaktiva och deras vänner och arbetskamrater som alltid tidigare varit en central del i relationen mellan partier och medborgare. Partierna förvandlas på så sätt i allt högre utsträckning till elitgrupper där ledningarna endast har kontakter med andra elitgrupper i samhället och där kontakter med medborgarna inskränker dig till välregisserade PR-tillställningar där man ska »lyssna in köksbordssamtalen«.

För de partiaktiva är rollen som förtroendevald eller anställd den främsta möjligheten att vara engagerad i ett parti. Att vara partipolitiskt aktiv är att företräda sitt parti, att ta del i en professionell gemenskap, inte bara vara anhängare av en viss politik eller uppfattning. Våra framtida politiker skolas in i organisationer där kärnan i engagemanget är maktutövning, förtroendeposter och karriärmöjligheter. Det kommer tydligt att påverka vilka egenskaper och erfarenheter våra folkvalda har.

Medborgarnas roll i demokratin blir inte längre att gå samman, organisera sig och formulera krav på politiken inom ramen för partierna, utan att i opinionsundersökningar och val var och en för sig bekräfta eller förkasta de förslag som ledande personer i de politiska partierna formulerat. I stället för att vara en del av partiarbetet reduceras de till att bli siffror i opinionsundersökningar. Medborgarna reduceras till väljare, som lämnar sin dom över de politiska eliterna vart fjärde år.

Självklart tar sig människors engagemang i dag fler och olika former av uttryck. Men hur mycket kan samhället förändras utan att partierna och partisystemet måste förändras? När slutar partierna att vara medborgarnas och medlemmarnas kanal och blir en statlig institution?

Det finns inget egenvärde att i bevara gamla strukturer. Tiderna förändras och kanske har partierna som folkrörelser spelat ut sin roll. Men om den traditionella folkrörelsepartimodellen inte längre kan fylla sin historiska roll att ge medborgarna en plats i det demokratins finrum som de parlamentariska församlingarna utgör, är det hög tid att presentera ett alternativ till hur medborgarna ska få inflytande över politiken. I en representativ demokrati är det ett ansvar som i hög utsträckning faller på partierna.

 

Svend Dahl är Statsvetare vid Stockholms universitet

Hanna Hallin är Chef för Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar