En riktig EU-vän säger ifrån

Text: Emil Källström

Riksdagsledamoten Emil Källström (C) uppmanar EU-vänner att vara skarpare kritiker när EU riskerar att slå in på fel väg. Europa behöver en rejäl omprövning av hur det europeiska samarbetet ska skötas. Mer insyn och förankring är vägen framåt.

Dessa rader skrivs i Riksdagens plenisal under pågående partiledardebatt. Jan Björklund har precis avslutat en hyllning till europeiskt
samarbete i allmänhet och Europeiska Unionen i synnerhet. Jan Björklund beskriver EU och eurosamarbetet som ett i grunden liberalt
projekt – en union byggd på »frihet, demokrati, marknadsekonomi, öppenhet och tolerans«.Det är lätt att hålla med Jan Björklund. Vad
är EU-samarbetet om inte en historisk succé, ett freds- och handelssamarbete som alltjämt bidrar till en bättre värld? EU är den främsta
symbolen för ett Europa som förmått kasta århundraden av krig och misär på historiens soptipp. Denna seger måste dock vinnas av varje generation och därför är ett starkt europeiskt samarbete inte bara en historisk nödvändighet utan även en framtida livsviktighet.

Tyvärr kan inte alla delar av EU-samarbetet beskrivas lika positivt. Många kan vittna om det byråkratvälde, detaljstyrning och den ständiga utbredning som EU-maskineriet präglas av. Henrik Alexandersson, under lång tid framträdande Brysselskribent och numera
politisk tjänsteman i Piratpartiet vittnar i blogginlägg efter vartannat om uppenbara demokratiska brister i EU:s beslutsordning
och insyn på en skala mellan bristfällig och obefintlig. Hanteringen av ACTA-avtalet är ett givet exempel.

Hur agerar då Europas liberala krafter? I samband med José Manuel Barrosos senaste »State of the Union«-tal – ett tal som präglades
av önskan om mer överstatlighet och mer maktöverföring till Bryssel – rapporterade Europaportalen följande »Medlemsländerna är motsträviga mot att föra över makt till EU men vi vet att den enda vägen ur den här krisen är att överföra mer makt till Bryssel och kommissionen! ropade [Guy] Verhofstadt […]« Denne man som ropar efter mer makt till en kommission av endast indirekt demokratiskt alda halvpolitiska byråkrater är samme man som leder ALDE-gruppen i Europaparlamentet. Denna man är, eller bör i alla fall vara, den starkaste av liberala röster i Europaparlamentet.

För en liberal måste den grundläggande inställningen vara att med ansvar och makt följer demokratisk förankring och möjlighet till ansvarsutkrävande. Denna helhet saknar EU-samarbetet, vilket utgör dess främsta brist. I kölvattnet av den europeiska skuldkrisen har nya instanser och auktoriteter föreslagits. Dessa har haft ett gemensamt: Oavsett om det handlat om en ekonomisk regering, en europeisk finansminister eller att ge kommissionen helt nya befogenheter har de varit helt befriade från idéer om hur de nya instanserna ska demokratiskt ska förankras.

Vilka framför då kritik mot dessa avarter i en i grunden god organisation? Alltför ofta dess fiender. De som i den partiledardebatt
under vilken denna text författas tydligast framför kritik mot det europeiska samarbetet, även berättigad sådan, är de som verkar vilja gå tillbaka till ett Europa vid tiden för Wienkongressen 1815.Lars Ohly beskrev Jan Björklunds vilja till ett svenskt euromedlemskap som att stå kvar på kajen bakom Titanic ropandes »Jag vill följa med!«.

Detta är inte bara en vass replik utan Lars Ohly har en viss poäng sin kritik mot det oreserverade EU-hyllandet. Välvilja gentemot Europatanken får inte stå i vägen för en nödvändig EU-kritik. Denna text söker inte avgöra rätt och fel angående vilka befogenheter som passar på europeisk nivå respektive vad som bäst sköts på nationell, regional eller lokal nivå. Ett sådant samtal kommer rimligen vara föremål för ständiga dragkamper och diskussioner både inom och utom liberala kretsar. Däremot borde de allra flesta liberaler vara överens om en grundläggande regel: Makt kräver demokratisk förankring. Med befogenheter och ansvar följer medborgerlig insyn och möjlighet till påverkan.

En riktig vän ryter ifrån när någon slår in på fel väg. Ett EU och ett eurosamarbete som ska bestå även över nästa årsskifte och räntehöjning kräver oundvikligen bättre demokratisk förankring. Ett europeiskt samarbete med kurs mot centralstyrning, byråkratvälde och demokratiskt underskott kommer förr eller senare att haverera. Ett sådant haveri vore sannerligen en av de största olyckor Europa, och därmed Sverige, skulle kunna råka ut för.

En sann Europavän måste ifrågasätta de felaktigheter som synes vara inbyggda i den Europeiska Unionen. Detta på grund av kärlek till Europatanken – inte illvilja. Fransmännen är inne på sin femte republik. Europa behöver fortsatt en rejäl omprövning av hur det europeiska samarbetet ska skötas. Kan idén om en andra union bli ett liberalt projekt och en frihetlig vision för hur Europa ska utvecklas?

Emil Källström (C) är riksdagsledamot för Västernorrlands län.

Fler artiklar av Emil Källström

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar