Mediemogulens fall

Om händelseutvecklingen i News of the World-skandalen varit regisserad har det gjorts mycket väl. Vi i publiken fick se en maktprofil i den absoluta världsklassen närma sig i princip monopol, för att sedan krossas i sista sekunden. Det som stod på spel i dramat – demokratin – såg ut att vara utom räddning, men fick till slut en senkommen men ljuv triumf.

 

Avslöjandet om det omfattande användandet av olaglig telefonavlyssning som journalistisk metod vid NoW, som ägdes av News International, i sin tur dotterbolag till Murdochägda News Corporation, sammanföll med att Rupert Murdochs anspråk på resterande andelar i British Sky Broadcasting (BSkyB, News Corp äger 39 procent) såg ut att ros i hamn.

Trots att EU kommissionen gav klartecken åt affären var det uppenbart att fullt ägarskap av BSkyB skulle ge News Corporation monopol över de viktigaste sport, film och arkivrättigheterna och därmed kontroll över inträden på mediemarknaden. För många framstod det som vansinne.

Inte minst tycktes Liberaldemokraternas liberala samvete Simon Hughes – britternas svar på Birgitta Ohlsson – vara av den uppfattningen. Som näringsminister var han ansvarig för affären och sa till två journalister, som utgav sig för att vara väljare, att han »förklarat krig« mot Murdoch. Det var ord som inte möttes med blida ögon av den konservativt ledda regeringskoalitionen. Huges avsades sitt ansvar. Så kunde affären godkännas även från politiskt håll.

Samtidigt utvecklades avlyssningshärvan på News of the World. Affären inleddes redan 2005, då det brittiska kungahuset misstänkt att de blivit avlyssnat i samband med en artikel i NoW om en knäskadad prins William. En polisutredning tillsattes och nästkommande år greps tidningens hovreporter och en av honom anlitad privatdetektiv. Reportern dömdes till fyra månaders fängelse, detektiven till sex månader.

Den dåvarande redaktören för NoW, Andy Coulson, avgick i samband med att fängelsestraffen utdelades 2007. Coulsons karriär tog dock inte alltför mycket stryk. Snart fick han jobbet som det konservativa partiets kommunikationschef.

Coulson, liksom båda herrarna Murdoch och News Internationals för detta VD Rebekah Brookes, har hela tiden hävdat att de inte vetat någonting av vad som skett på NoW. Ju längre avlyssningshärvan pågått, desto mer har detta framstått som totalt nys. Under och efter den parlamentariska utfrågningen i år, då Rupert Murdoch återupprepat detta mantra i absurdum, frågade sig många hur han alls kunde utge sig för att vara chef när han tydligen inte haft den blekaste aning om något som någonsin försiggått på hans tidningar. En av de utfrågande parlamentsledamöterna kunde inte ens hålla sig för skratt när han återigen fått svaret att Murdoch inte vetat någonting.

Det närmast spektakulära i att avlyssningshärvan och BSkyB-affären utvecklades parallellt är att det så tydligt visat på hur både lagliga och olagliga vägar utnyttjats av politiska och kommersiella intressen. Förenklar man bilden visar sammanfallandet på korruption och, för att använda Camerons favorituttryck för att beskriva Storbritanniens underklass, moraliska förfall. Genom att tänja på osmaklighetens gränser har Murdoch snärjt en i många fall lättköpt läsekrets. På så sätt har han skaffat sig enorma möjligheter att påverka opinionen, men han har också gärna följt och trissat upp opinionen för att tillfredsställa läsarna. Det har krävts mycket taktik och informella kontakter för politikerna att försöka hålla jämn fot.

Det nuvarande regeringspartiet de Kon-
servativa har varit personligt innästlade i Murdochfamiljen. Framför allt har Camerons vänskapsförhållande med Rebakah Brooks orsakat kontroverser. In i det sista envisades han med att upprätthålla det privata umgänget. Det är också förvånande att Cameron, som gjort sig känd för att tämligen hänsynslöst offra sina egna ministrar då en policy inte fallit opinionen i smaken (som i fallet med de extremt impopulära planerna att sälja delar av skogen), hållit fast vid sin kommunikationsrådgivare Coulson. Inte förrän i januari i år avgick Coulson, men Cameron har fortfarande inte offentligt ångrat rekryteringen. Coulson är nu föremål för en polisutredning.

De Konservativa tycks även ha gått Murdochs ärenden genom att försöka underminera Ofcom, en myndighet som reglerar media (bland annat konkurrensvillkoren). Cameron klargjorde dessutom sitt förakt mot BBC (som delas av familjen Murdoch) när han i en intervju angående nedskärningarna i allmänhet påpekade att de drabbar alla, även BBC, vilket han ansåg var »utsökt«.

Maktkorruptionen har också synts inom polisen. De, som också är livrädda för dålig publicitet, har visat en påfallande slapphet i de inledande avlyssningsutredningarna. The Guardian, den tidning som har lett avslöjandena, har till och med kunnat visa hur polisen ljugit genom att först påstå att det rört sig om hundratals avlyssningsärenden när det i själva verket var tusentals. Polisen talade heller inte om för alla de kändisar och politiker som blivit avlyssnade vad de blivit utsatta för. Mest anmärkningsvärt är dock uppgifter om att polisen sålt information till journalister på regelbunden basis.

Trots att parlamentariskt utsedda kommittéer och offentliga granskningar skett av NoW var det inte det politiska eller rättsliga systemet som fick Murdoch på fall. I stället var det framför allt avlyssnade kändisar som Sienna Miller och Hugh Grant som drev på affären. I slutändan fick också de annars så tåligt skvallertörstande läsarna nog, när det uppdagats att den mördade 13-åringen Milly Dowler samt anhöriga till soldater som omkommit i Irak och Afghanistan fått sina telefoner avlyssnade av NoW-journalister.

Den Hollywoodliknande extasen var explosiv. En efter en ställdes de oantastliga inför rätta i ett transparent och demokratiskt förfarande. Murdoch drog tillbaka budet på BSkyB. Plötsligt vaknade politikerna från sina korrupta dvalor och festade loss på Murdochimperiets blottade puls. Inte minst Labourledaren Ed Miliband drog nytta av situationen. Till skillnad från hans något lama uppträdande under förra höstens studentuppror fyllde han nu det moraliska och ledarmässiga tomrummet. Cameron som först motsatt sig samtliga Milibands krav på utredningar och avgångar har tvingats backa. En kommande utredning om just relationerna mellan media, politik och polisväsendet är ett lovande steg in i en ny era.

En talande bild på hur illa ställt det faktiskt varmed de demokratiska mekanismer som ska förhindra maktkoncentration, framkom under den parlamentariska utfrågningen av Murdoch och hans arvinge. Någon undrade varför Murdoch den äldre smugglats in bakdörren till 10 Downing Street efter valet 2010. Murdoch, som mer eller mindre skickligt spelade rollen som förvirrad åldring, försvarade sig med att han var inbjuden på en kopp te med nyvalda premiärministern Cameron, som ville tacka honom för allt stöd under valrörelsen. Vilken dörr han gjort entré genom var inte viktigt.

Det var en bortförklaring som väl fångade in allt som varit fel med Murdochs nära, och till synes kära, relationer till flertalet premiärministrar och regeringsmedlemmar. För det är naturligtvis skandal att härskaren av världens mediemarknad tackas av den person han är menad att granska. Att Murdoch inte insåg att det var skandal är också skandal.

Till slut ska man inte glömma att det var en oberoende tidning – the Guardian – som avslöjade hela affären. Många var de som beskrev crescendot då NoW lades ner och Murdoch fick äta ödmjuk tårta som demokratins triumf. Och för en gångs skull, trots allt hyckleri som säkerligen rymdes även i den föreställningen, så behöver man inte raljera. Världens enligt, Forbes, 13:e mäktigaste person satt helt plötsligt, hårt ansatt och försvarslös, framför en samling folkvalda. Allt inför öppna ridåer i direktsändning. En ljuvlig syn för alla demokratins vänner.

 

Clara Sandelind är doktorand vid University of Sheffield och tididgare medarbetare vid Fores.

 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar