Svenskarna är ett sexualradikalt och frihandelsvänligt folk

Av Annie Johansson (numera Lööf), riksdagsledamot (c) och initiativtagare till Liberala Gruppen.

 Från Liberal Debatt 4/2009.

 

Vad kommer först, själva reformerna eller värderingsskiftet? Och är det så att en värderingsströmning bland allmänheten är förutsättningen för att politikens smedja ska väckas till liv? Eller kommer värderingsskiftet först efter att Tryggve Tryggsson sett att politiken faktiskt fungerar i verkligheten?

 

Dessa frågor har varit i fokus då Liberala Gruppen har diskuterat just ”Värderingsskiftet”. Värderingsskiftet som många av oss pratar om men som få fyller med analytiskt innehåll. Vad är det? Kan man sätta sig ner om fem år och vara färdig? Eller är skiftet en ständigt pågående process?

 

Den svenska mentaliteten brukar beskrivas som jantetyngd, lagom medelmåttig och där tryggheten ligger i att allt är som det alltid har varit. Men inget kunde egentligen vara mer fel. Svenskarna är liberala i sitt sätt att se på världen, svenskarna röstar på framtidstro och förändring snarare än på gnäll, passivitet och återställningspolitik.

Det råder en bred politisk samsyn kring frågor som runt om i världen anses djupt kontroversiella; vikten av frihandel är ett exempel, synen på sexuella och reproduktiva rättigheter ett annat. Sverige har en stolt reformhistoria och under de senaste trettio åren har vårt land genomgått den största liberaliseringen av så gott som alla länder i västvärlden.

Från första aktiebolagslagstiftningen, fri rörlighet inom landet, näringsfrihet och frihandel under 1800-talet till fria affärstider på 1970-talet och privata arbetsförmedlingar, privat radio och friskolor under början 1990-talet. Nu för tiden har fler än Televerket rätt att sälja telefonsvarare och på senare tid har vi kunnat glädja oss åt reformer som Apoteksmonopolets avskaffande och att trafiken på våra järnvägar är avreglerad.

Den svenska mentaliteten brukar beskrivas som jantetyngd, lagom medelmåttig och där tryggheten ligger i att allt är som det alltid har varit. Men inget kunde egentligen vara mer fel. Svenskarna är liberala i sitt sätt att se på världen, svenskarna röstar på framtidstro och förändring snarare än på gnäll, passivitet och återställningspolitik.

Detta är frihetliga reformsteg som kommer ses som självklarheter om några år. Och visst har det grymtats, och gör det fortfarande bland de stockkonservativa socialisterna men för folk i gemen har det inneburit mer frihet, och valfrihet. Och man vill inte vrida klockan tillbaka.

Värderingsskifte handlar om att utmana invanda tankemönster.

 

Mycket återstår dock att göra. Värderingsskiftet handlar inte bara om politiska reformer, avreglering eller en tro på marknadslösningar.

Att gå från sossefiering till liberalisering är en lång resa som innebär att man måste utmana invanda tankemönster — i människors vardag, och långt in i politiskt borgerliga kretsar.

Det är inte helt självklart för alla att man ska få tjäna pengar på välfärdens kärna, eller över huvud taget att man ska kunna bygga en förmögenhet genom hårt arbete. Det är fortfarande inte okej enligt socialdemokraterna att farmaceuter ska få driva egna företag eller för nya moderater att den svenska modellen betyder mer människa och mindre stat – mer avtal och mindre LAS.

Bidrag ses fortfarande som en varaktig försörjningskälla, och jobb inom servicesektorn är fortfarande ”pigjobb” i vissa människors ögon.

 

Synen på våra egna surt förvärvade kronor är en av grundstenarna i ett värderingsskifte, och här har vi fortfarande mycket kvar att göra i Sverige. Fortfarande lever många ur hand i mun – när månaden är slut är också samtliga tillgångar uttömda.

I ett sådant samhälle blir beroendet till staten stort, ett minskat barnbidrag eller bostadsbidrag gör att ekvationen inte längre går ihop. Bufferten för oförutsedda händelser är i många familjer helt obefintlig. Ett ytterligare tecken på detta är då statstacksamheten når sin kulmen varje år vid skatteåterbäringen.

Många tackar och bugar, när det egentligen är deras egna välförtjänta pengar som staten under året roffat åt sig för mycket av.

 En käpphäst för mig har varit ”F-skattesedel från födelsen”. Precis som man får ett A, en A-skattesedel, stämplat i pannan när man föds borde man lika naturligt få ett F. Varför ska man vara startklar arbetare från dag ett men inte företagare? Det finns så märkliga motargument. Fifflet skulle öka. Svarta pengar skulle hostas fram. Det skulle bli en ruffigare verklighet.

Jag har beskyllts för att vara blåögd och naiv i min tro att staten värderingsmässigt ska ge alla lika möjlighet att bli arbetare eller företagare.

Det är tragiskt att vi fortfarande misstror gemene man detta ansvar. Ansvaret att skapa sin egen lön. Att skapa arbete åt andra. Att bidra till välfärden.

 

Värderingsskiftet handlar också om berättelsen. Att beskriva reformerna. Att berätta varför. Det är så man når värderingsskiften. Bildsättningen är avgörande i en reformering. Ord fastnar lätt. Oppositionens ”utförsäljning” satte sig hos så väl nyhetsuppläsare som vanligt folk. Den var ingen realisation av statliga bolag, det var istället en försäljning från staten till enskilda entreprenörer det handlade om.

 

Efter politiskt mod kommer just berättelsen att vara det avgörande. För visst kan man gasta på oppositionsläktaren. Höj skatterna! Köp Saab! Sätt stopp för privata apotek! Nej till fler tågbolag i Sverige! Hejdå till arbetskraftsinvandrare! Men när det väl kommer till kritan; kommer man vid ett eventuellt maktskifte riva upp reformerna?

Kommer de att salta varje lönebesked med 1500 kronor extra i skatt varje månad? Kommer man att förstatliga Anna Erikssons lilla apotek på den jämtländska landsbygden? Kommer de att sparka ut de indiska IT-teknikerna som nu arbetar i Sverige? Med största säkerhet – nej.

 

Det kommer alltid att finnas människor som är emot förnyelse och förändring. Sentensen ”Man vet vad man har men inte vad man får” gör att det alltid finns en grund för en opposition att skapa en argumenterande motståndsrörelse. Men när den politiska smedjan ska börja arbeta väljer man inte att backa tillbaka klockan.

Visst kan man göra en och annan markering som ny regering men de tidigare reformerna är satta i rullning och när folk i gemen har insett att det man får är minst lika bra som det man en gång hade är det få som vill gå tillbaka. Då har berättelsen satt sig.

 

Värderingsskifte handlar i grund och botten om modigt, visionärt ledarskap. Det handlar om att gå före, att utmana invanda mönster. Det handlar om att stå emot pessimismens ”Det går aldrig”-mentalitet och som ledare vara medveten om att när stormen lagt sig kommer fler och fler säga ”Jag var för det hela tiden”.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar