En spade är en spade

Det är ett problem att människor som saknar liberala reflexer attraheras av socialliberalismen som etikett. Vi lever i en tid av politisk begreppsförvirring. Liberalismen måste alltid vara prio ett för en övertygad socialliberal.

För en del år sedan kände jag en man som publicerade sig flitigt på Expressens kultursidor. Han var ett namn – inte tillräckligt stort för att människor utanför kulturklassen skulle känna till honom men stort nog för att alla inom den skulle göra det. Vi kan ge honom ett annat namn, varför inte Mats.

Mats var en av de mest radikala människor jag umgicks med. På den tiden definierade jag honom som gåslevervänster, i dag kanske jag skulle använda en modernare term som, säg, iPadvänster. På Mats politiska agenda stod höga skatter, tung statlig kultusponsring, avveckling av kärnkraften och ivrigt påhejande av offentligt stöd till alla termer som började med ordet ”miljö”. För mig fanns inget tvivel. Gåslever eller iPad: mannen var vänster.

Sedan dök det upp någon gemensam bekant där, och hur det var började vi prata om Mats.

”Vet du vad han röstar på?” frågade jag.

”Han är i alla fall liberal”, sa vår vän.

Jag fick tänka efter en stund, osäker på om jag hört rätt.

”Mats kan inta många positioner i Vår Herres politiska hage”, sa jag. ”Men han är inte liberal. Den mannen kan inte ha en liberal cell i kroppen”.

”Han är socialliberal”.

Det var första gången jag på allvar kom att överväga det där märkliga politiska djuret: socialliberalen. En skvader som uppenbarligen har mycket stor vingbredd. Jag har själv, utan alltför ansträngande eftertanke, kallat mig socialliberal ett antal gånger. Det finns ett antal politiker av varierande färgskala som gjort eller gör det. Och nu alltså denne Mats, en man som jag skulle ha svårare att se under en liberal fana än på en barrikad, brännande en amerikansk.

Vi lever förstås i tider av politisk begreppsförvirring, då politiker i rädsla för att förlora en enda röst gärna säger sig omfatta varenda potentiell väljares uppfattning. Lars Ohly är samtidigt kommunist och är inte, Moderaterna är ett arbetarparti och Håkan Juholt är socialdemokrat med andningspaus: social demokrat. Kanske är det just den pausen han utnyttjar för att hinna byta åsikt i det halsbrytande tempo som är hans. Jag har försökt roa mig med att göra motsvarande paus i begreppet socialliberal: social (…) liberal. Det gjorde det inte lättare att fånga in och definiera, och hur lång paus jag än gjorde var det inte tillräckligt för att få in en människa med ett åsiktsspektrum som Mats i den. Socialliberal är man utan paus. Orden hör trots allt ihop.

Och vad prefixet ”social” handlar om, oavsett man talar socialdemokrati eller socialliberalism, är kanske mer samvete än samhälle. En socialdemokrat är i första hand demokrat, alltså en person som tror på den allmänna rösträtten och andra demokratins nyckelbegrepp. En liberal tror mer än på något annat på individens frihet att söka sin lycka. Men det finns en ytterligare gräns. ”Social” är som en liten kulle där man kan stå och se demokratin och liberalismen breda ut sig och finna att det är gott. Men så ser man, liksom en rastvakt på en skolgård, små oroshärdar där systemet urartar och hur samhället faktiskt producerar olycksbarn. Och då suckar man, tar sitt ansvar, går ner från kullen och griper in.

Men precis som demokratin är (borde vara) det primära för den som kallar sig socialdemokrat måste liberalismen vara prio ett för en socialliberal. Det är därför vi borde vara lite mer varsamma med ordet och inte låta folk som Mats ta över det. Det räcker kanske inte med att man som politiker accepterar två livsmedelskedjor i sin kommun och att man på 1980-talet hade mycket otalt med Sovjetunionen; tokhöjer man skatterna och försöker uppfostra sina kommunmedborgare med alltför stora doser genuspedagogik, hjälmtvång och alkoholrestriktioner har man förmodligen förverkat rätten att kalla sig liberal, oavsett hur mycket ”social” man utsmyckar ordet med.

Jag var trots allt rätt förtjust i det gamla systemet, där en spade var en spade och där Moderaterna kunde kalla sig det mesta men inte ”arbetarparti”. Precis som respekt är beteckningen liberal något man måste förtjäna.

Erik Helmerson är författare och ledarskribent på Dagens Nyheter.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar