Ingen ordning på liberalismen

Just nu är det många i min närmaste omgivning som plöjer Tony Blairs tegelsten till memoarer. Det är en fascinerande läsning (inom kort kommer en recension på liberaldebatt.se). Blairs klarsynta analys av det brittiska samhället är medryckande. På samma gång är det svårt att som liberal undanhålla sig från tanken att han uppfinner hjulet en andra gång. Blairs politiska program ser ut att vara hämtat från vilket liberalt mittenparti som helst. Skillnaden är förstås att Labourpartiet hade en folklig förankring som liberala partier traditionellt saknar. Som brittisk folkpartiledare hade inte Blair kommit särskilt långt. Uppenbarligen räcker det inte att ha rätt, det gäller att få rätt också.

I det här numret gör vi ett internationellt svep. Hur står det till med liberalismen och liberala partier? Att vi kallar temat ”liberal världsordning” ska inte tolkas bokstavligt. Snarare är det bristen på ordning som är mest slående. Liberalismens bredd manifesteras i den vildvuxna floran av liberala partier. Det finns både upplyftande och nedslående exempel.

Vi börjar i Kanada där liberalerna vanligtvis har både idéerna och väljarnas stöd. Nina McEvenue beskriver ett slitet parti som inte längre lever upp till självbilden som evigt regeringsparti. Ola Nordebo lägger en liberal röst på de tyska gröna och Caroline Lundström rapporterar från ryggdunkarnas Sydkorea.

Ett internationellt svep kräver förstås internationella gästskribenter. Danska Liberal Alliance bildades som en utbrytargrupp med medlemmar från flera borgerliga partier. Syftet var att utmana Dansk Folkepartis ställning som tungan på vågen. Efter interna stridigheter och avhopp såg det ut som om projektet skulle misslyckas. Ur askan steg emellertid Anders Samuelsson och nu ligger partiet högt i opinionsmätningarna. I en artikel skriven för Liberal Debatt förklarar han varför Danmark behöver ett tredje parti som kallar sig liberalt.

Eftervalsdebatten fortsätter. Lennart Nordfors sätter fingret på något oerhört centralt för Folkpartiet, nämligen hur alltfler liberaler uppfattar att partiet övergett sina forna ideal. Under valrörelsen förekom det en hel del försök att utmåla Folkpartiet som gränsande till främlingsfientligt. Det faktum att framstående Sverigedemokraten Erik Almqvist har ett förflutet i Folkpartiet uppmärksammades flitigt. Vi bad Almqvist förklara hur det egentligen ligger till. Det kan tyckas kontroversiellt att låta Almqvist komma till tals. Vi lever dock efter devisen att kunskap är makt. Högerpopulismen är på frammarsch, vi behöver veta så mycket som möjligt om våra motståndare.

Miriam Nordfors gör sitt sista nummer som medlem i redaktionsrådet. Hon är en skicklig skribent som betytt mycket för tidningen under sina tre år i redaktionen. Vi hoppas förstås att hon fortsätter att bidra med en och annan vass artikel även i fortsättningen. Miriam ersätts av Erik Åslin som bland annat har en bakgrund som kanslichef på Liberala ungdomsförbundet.

Carl Lagerqvist är redaktör och ansvarig utgivare för Liberal Debatt.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar